– Ni har ju gnistrande snö! Professor Gabriele Griffin blickar ut över Botaniska trädgården från kontorsfönstret. Det är nästan så hennes röst ekar i rummet. De stora bokhyllorna står fortfarande tomma, så när som på en liten trave böcker på nedersta hyllan.
– Jag flyttade hit i januari, så jag är fortfarande väldigt ny här. Innan jag flyttade hit hade jag ingen aning om att snö kan gnistra så.
Utanför fönstret lägger sig marsmörkret som ett dovt täcke över staden. Och kanske skymmer min Uppsalavana synen för att se magin i vinterlandskapet, för Gabriele Griffin tyckts ana en viss tveksamhet i min blick.
– Sverige är otroligt bra på vinter. Så fort den första snön faller i England så slutar allt att fungera, det är löjligt. Ni har ett så bra system här, med de små maskinerna som plogar gatorna. Om du plogar din gata i England och någon ramlar står du som ansvarig, men om du inte plogat och någon ramlar på isen är du inte ansvarig - vilket gör att ingen plogar.
Hon slår sig ner vid bordet där jag sitter, rättar till sina kantiga glasögon och lutar sig tillbaka i stolen. Gabrielle Griffins växte upp i Köln i Tyskland, i en stor familj. Hennes föräldrar, tre systrar och en bror - alla med starka personligheter. Hennes föräldrar hade en, på 1950-talet, progressiv syn på hur barnen skulle uppfostras.
– Min familj var väldigt frigjord när det kom till kvinnor och utbildning, så förväntningarna var att vi alla skulle gå på universitet, ta en examen och få professionella titlar. Vilket var väldigt bra, för i mitt arbetsliv i England stötte jag ofta på människor som var av åsikten ”men hon är bara en tjej, vad ska hon med en högre utbildning till?”.
Gabrielle Griffin pausar och väljer orden noga innan hon fortsätter med en bestämd ton på rösten.
– Jag känner mig än idag väldigt glad och privilegierad att det aldrig ens var en tvekan om det i vår familj.
De tyska föräldrarna ville ha ett internationellt perspektiv på utbildningen för att barnen skulle få så många möjligheter som möjligt. Skolgången startade därför i en brittisk arméskola i Dortmund och när hon var 19 år flyttade Gabriele Griffin ifrån familjen till England för att läsa vidare på universitet.
– Jag tror att efterkrigsgenerationen när många människor blivit förflyttade var en generation som fostrade internationalisering. Vi kan se globalisering som det händer i dag som en effekt av vad som hände på den tiden. Jag tänkte alltid att jag skulle bo i Frankrike. Alla mina vänner var franska och det var ämnet jag älskade mest i skolan. Men det fanns inte samma möjlighet att få en fransk skolutbildning där vi bodde. England var inte Frankrike, men det var fortfarande en annan kultur.
I dag, 40 år efter att hon lämnade uppväxten i Tyskland för olika platser i England, är det samma vilja att upptäcka nya kulturer som fått Gabriele Griffin att flytta till Uppsala.
– Det ger dig en möjlighet att tänka annorlunda. Att tänka kritiskt inte bara om den nya kulturen, utan även den du kom ifrån. Jag tror det är bra att byta omgivning innan du blir fastcementerad och blir för bekväm. Jag gillar utmaningen i det, för det är också en utmaning i att lära sig ett nytt språk.
Gabriele Griffin berättar entusiastiskt om vikten av att lära sig om nya kulturer. Hon gestikulerar stort, och enda gången hon hejdar sig är när hon stannar upp för att vinka åt någon förbipasserande i korridoren utanför. Vårt samtal förs på engelska, men Gabriele talar även tyska och franska flytande. Då och då märks ivern att lära sig det svenska språket när hon plötsligt skjuter in ett svenskt ord som hon lärt sig i meningarna. Som när hon berättar hur ”hygglig” den svenska kulturen är.
I dag är den nyinflyttade Uppsalabon professor i genusvetenskap och har en lång karriär bakom sig inom den brittiska akademin. Intresset för frågor om genus, identitet och feminism väcktes när hon som ung engagerades i kvinnorörelsen i slutet av 1970-talet. Då insåg hon att de förutbestämda uppfattningar om hur kvinnor och män ska vara även fanns där hon växt upp - i hennes egna, frigjorda familj.
– Den rörelsen fick mig att inse hur djupt befästa vissa ojämlikheter var. Ett klassiskt exempel från mitt eget liv är att alla förväntades gå i skolan och vara duktig i alla ämnen, men det enda ämnet som jag inte behövde vara duktig i var matematik. För flickor var aldrig bra på matematik. Så jag och mina systrar slappnade av på de lektionerna, för vi behövde inte jobba hårt där. Men när jag senare läste psykologi på universitetet var jag tvungen att läsa statistik och där insåg jag att jag faktiskt var bra på det - jag klarade det ju! Plötsligt insåg jag att även i min egen familj fanns det attityder som hölls vid liv på grund av antaganden om hur tjejer och killar är. Och vi ärver det här som en slags kulturell överföring.
Hur kändes det när du upptäckte det här, att det funnits även i din uppväxt?
– Befriande. För när du upptäcker att något är kulturellt istället för naturligt, betyder det att det går att förändra.
Sedan dess har Gabriele Griffin aldrig tvivlat på genusforskningen. I Sverige är den relativt ny som institution på universiteten. Uppsalas genuscentrum infördes först 1982, och gick då under namnet kvinnoforskning. När jag frågar om hon någonsin behövt försvara sitt yrkesval eller forskningsområde nickar hon.
– Absolut. Men akademin har gått igenom många förändringar de senaste åren och fått flera nya forskningsområden som aldrig tidigare setts som att de har en plats inom akademin. Men kunskap är inte statiskt - det rör sig. För att vara relevant måste universiteten förändras när tiderna förändras. Jag tror väldigt starkt på utbildning. Jag anser att utbildning också är en slags aktivism och ett verktyg för förändring.
För att utveckla genuscentret vill Gabriele Griffin införa ett doktorsprogram och även utveckla centrets internationella profil. – Det är väldigt förvånande att ett så prestigefullt universitet som Uppsala med en väletablerad institution inte har ett doktorsprogram. Kunskap är till för att spridas. Jag vill också förstärka det internationella samarbetet, högre utbildning måste fungera som en dialog med resten av världen utanför universiteten.
Hon slänger en diskret blick på sitt armbandsur. Om tio minuter ska hon gå till sin svenskkurs på Folkuniversitetet. Vi klär på oss medan samtalet fortsätter, om problem hon ser i världen i dag och om hur hoppfullt hon ser på utvecklingen för att nå jämlikhet i världen.
Hur går det med språket?
– Inte bra! Nej vänta, inte dåligt menar jag. Not bad.
Gabriele Griffin slänger på sig ryggsäcken, släcker taklampan inne på kontoret och går ut. Ut i ett marsmörker som inte stör.