– Jag öppnar nu. Det är på fjärde våningen, säger Elisabeth Hillby.
Hon och maken Erland Hillby bor i ett av punkthusen mitt emot Stenhagens skola. De småregnar när Elisabeths röst tränger genom porttelefonens raspiga högtalare.
Erland och Elisabeth träffades redan när de var 21 år. I dag är de 75 och har slagit sig ned i Uppsala för att en av deras söner bor här.
– Han tyckte det var dags att vi kom till ro efter alla åren i Afrika, säger Elisabeth Hillby.
Men längtan tillbaka "drar" fortfarande i hennes kropp. För den som vigt en del av livet som missionär bromsar inte tillvaron in med stigande ålder, och telefonsamtalen från vännerna i Tanzania och Sudan fortsätter komma varje vecka.
Lägenheten är välmöblerad. Tavlor och snidade lampor med afrikanska figurer blandas med svenska allmogemöbler.
De bjuder på äkta Tanzaniskt pulverkaffe i köket. Erland tog med sig fem kilo hem när han var där på besök för en månad sedan. Till det: svenska kanelbullar och pepparkakor.
De är båda präster i svenska kyrkan. Elisabeth är dessutom lärare. De har studerat i Uppsala i omgångar, arbetat som präst och diakon i församlingar i Borås, Ragunda, Grums, Trollhättan, och Tanzania.
– Det viktigaste för ett lands utveckling är att ta vara på människorna. Utbildning är förutsättningen för demokrati och utveckling och kan skapa fred och välstånd i krigshärjade länder. För Tanzania och Sydsudan är det avgörande, säger Elisabeth Hillby.
Tron på människan och möjligheten att förändra genom utbildning löper som en röd tråd genom deras liv.
Både Elisabeths och Erlands föräldrar kom från enkla uppväxtförhållanden, i Hillared i Västergötland och i Anundsjö i Ångermanland. Deras pappor fick en chans till gymnasieutbildning när deras konfirmationspräster såg deras intresse och fallenhet för studier. På så sätt hamnade de på Fjellstedtska skolan i Uppsala och sedan prästseminariet vid Uppsala universitet.
– Att man såg våra föräldrars möjligheter och tog vara på dem har varit viktigt för oss i hela vårt liv, säger Elisabeth och Erland Hillby.
Erland besökte Tanzania första gången i början av 1970-talet med en grupp tonåringar från Värmland. Sedan dess har han och Elisabeth jobbat där i över tolv år, varav fyra som missionärer i Svenska kyrkans regi. Erland har dessutom jobbat med skol- och trädplanteringsprojekt i samarbete med organisationer som Lions och Rotary. Elisabeth med undervisning av bland annat kvinnor och barn. Hon har också byggt upp en skolverksamhet för barn med funktionshinder.
Ett av deras senare projekt har riktat sig mot det krigshärjade Sydsudan för att hjälpa tidigare pojksoldater med skolundervisning.
– Stora delar av samhället i Sydsudan är ju nästan utplånat. Vi har besökt landet ett flertal gånger och i vissa delar finns nästan inget alls, ingen mat, inga bostäder, folk är sjuka och flera miljoner har flytt och lever i flyktingläger. Behoven är enorma, säger Erland Hillby.
Tillsammans med Forum syd - en fristående organisation med ekonomiskt stöd från SIDA - startade de en insamling i Sverige och genom pengarna från den kunde en gymnasieutbildning för barnsoldater dra i gång i Sydsudan. De fick massor av intresserade och kunde hyra en skola av en katolsk församling. Men de kunde bara ta emot 70 pojkar och nio flickor som en biskop hade lyckats få frisläppta från de väpnade styrkor som de tjänstgjort för. Barnen vandrade till fots cirka 100 mil till huvudstaden Kampala i grannlandet Uganda där utbildningen kunde ske. Lärare från Sydsudan skötte undervisningen och en av eleverna är i dag guvernör i Western Equadoria i södra Sydsudan.
Hur gick de för de andra?
– Vissa har utbildat sig till lärare och ingenjörer. Men de flesta vet vi inte vad de gör idag genom krigets kaos, säger Erland.
Vad har ni själva lärt er av åren i Afrika?
– Oerhört mycket, men främst att vara ödmjuk inför varje människa. När man möter nya människor så måste man också ifrågasätta sitt eget sätt att leva och vara, fråga sig om det är det bästa, säger Elisabeth.
Varför lockades ni just till missionen?
– När vi var små så kom missionärer och besökte våra föräldrar Man fastnade för berättelserna och att det fanns människor runt om i världen som inte kunde läsa och skriva, och behövde gå i skolan, precis som här i Sverige för 100 - 150 år sedan.