"USA släpper inte ifrån sig Irakledning"

— När president Bush efter mötet med brittiske premiärministern Tony Blair på Nordirland sade att FN skulle spela en "vital roll" i återuppbyggnaden menar han nog humanitär hjälp, inte inflytande i statsledningen. Det var väl närmast ett sätt att tillmötesgå koalitionspartnern Tony Blair som ju har varit angelägen om att FN ska finnas med i bilden.
USA har pekat ut pensionerade generalen Jay Garner som den man som tillsammans med bland annat exilirakier ska formera ett interimsstyre. Ett namn som nämnts som favorit till posten som premiärminister är Ahmed Chalabi, som levt i exil sedan 1958, och som leder paraplyorganisationen INC, Iraks nationalkongress.
Erik Åsard anser att det finns anledning att varna.
- USA får se upp med att ta in personer som levt utomlands i många år. De kan lätt uppfattas som USA-marionetter av misstänksamma irakier.

Palestinafrågan viktig
Vad ska hända nu?
— Först av allt behöver Irak humanitär hjälp. Sedan måste man ta itu med återuppbyggnaden av landet och det gäller också de politiska institutionerna. Men det handlar inte om att bygga upp en demokratisk ordning bara i Irak, det gäller hela regionen. Vill USA driva på en utveckling mot ökad demokrati, då krävs också en ny Mellanösternpolitik som omfattar även de andra länderna i området, Syrien, Jordanien, Saudiarabien.
- Och framför allt måste Palestinafrågan lösas, säger Erik Åsard med eftertryck.
Han menar att den nuvarande Bushadministrationen var tämligen ointresserad av Palestinafrågan fram till terrorattacken 11 september år 2001. Nu står USA och Sharon och Israel närmare varandra än på länge.
— USA ska ju när som helst nu tillsammans med Ryssland, FN och EU presentera en plan för fred i Mellanöstern. Även den är en hjärteangelägenhet för Tony Blair. USA har varit ovilligt att ställa likartade krav på Israel och palestinierna. Jag ser bara en lösning och det är att det är att omvärlden ställer hårda villkor: Israel måste lämna tillbaka de ockuperade områdena.

Skuggspel
Erik Åsard tillhörde dem som tidigt bedömde ett USA-anfall som oundvikligt. När Bushadministrationen väl bestämt sig för den s k Bushdoktrinen i april 2002 som klart talade om att man ansåg sig kunna gå till anfall om man kände sig hotad, inte bara efter ett angrepp, då var man redan inställd på krig. Saddam Hussein var ett säkerhetshot och han måste bort. FN och EU ville komma åt Iraks massförstörelsevapen. USA vill göra sig av med Saddam Hussein.
— Hösten var en brytpunkt, säger Erik Åsard. När president Bush 12 september i FN räknade upp alla Saddam Husseins försyndelser och krävde en ny resolution, ville han visa omvärlden att man faktiskt gick till internationella samfundet med Irakfrågan. Det var i mycket ett taktiskt drag. I själva verket fanns inom hans administration redan enighet om vad man ville göra. Även personer som varit emot tanken på att störta Saddam Hussein hade slutit upp. Det gäller bland annat utrikesminister Colin Powell som plötsligt i vintras även han började utmåla Saddam Hussein som allt mer skurkaktig. Tidigare hade han varit försiktig och hävdat att vissa andra i ledningen hade "Irak på hjärnan".
— USA hade bestämt sig och bullade upp för krig medan diskussionerna om en ny resolution pågick. Motparten, Irak, var lika bestämd. Att Saddam Hussein frivilligt skulle avgå eller gå i exil var ju otänkbart. Vapeninspektionerna kunde inte leda till någonting i det här läget. Vad vi bevittnade var ett skuggspel med USA som dirigent.

Svag ledning fara
Hur lång tid kan det dröja innan man lyckas bygga upp demokratiska institutioner i Irak?
— Det är oprövad mark, säger Erik Åsard. Det är omöjligt att säga. Det gick i Tyskland och Japan efter andra världskriget, men det var ju helt andra kulturer.
Det värsta som kan hända nu är, menar Erik Åsard, att striderna blir utdragna och att man misslyckas med att bygga upp en demokratisk administration som har legitimitet.
— Och, tillägger han, det är absolut nödvändigt för hela regionen att man når en lösning på Israel-Palestinafrågan.
Det finns också en fara att landet får en svag ledning som inte kan styra olika grupper och upprätthålla lag och ordning, så som situationen ser ut i Afghanistan idag.
Alliansens framgångar i kriget och Irakregimens fall är en stor prestigeseger för den falang inom Bushadministrationen som talade för ett anfall. De kongressledamöter som talade mot kriget har hamnat i skamvrån.
— USA är starkare än någonsin tidigare. Därför hävdar man sin rätt att tills vidare hålla i ledningen i Irak. Men jag anser att det vore klokt att man vände sig till FN, säger Erik Åsard.
Och högmod kan gå före fall. Det visar exemplet från Kuwaitkriget då Georg Bush senior, nuvarande presidents far, direkt efter kriget nådde häpnadsväckande stöd på 90 proc i opinionsmätningarna. Ett besvärligt inrikespolitiskt ekonomiskt läge ledde ändå till att han förlorade presidentvalet året därpå.
— Även nu är den amerikanska ekonomin darrig. Medvetenheten om vad som hände 1992 är stor och nuvarande Bushadministration är mycket uppmärksam på den faran, säger Erik Åsard.