Pernilla Forssell är en av 866 personer som har intervjuats i den statliga Vanvårdsutredningen. Hon är också aktiv i en Uppsalagrupp av föreningen Samhällets styvbarn. Morgonen efter beskedet från regeringen att det trots allt blir en ersättning till dem som vanvårdats i fosterhem eller på barnhem går telefonen varm hemma hos henne.
- Jag är oerhört tacksam för den respons som blev när regeringen först sa att det inte skulle bli någon ersättning. Nu känns det som en upprättelse. Samtidigt vågar jag inte tro något förrän allt är klart, säger Pernilla Forssell.
Är 250 000 kronor en rimlig ersättning?
- Det finns inga pengar i hela världen som gör att man skulle vilja leva om de åren. Det är en symbolisk ersättning som gör att ursäkten bli mer kraftfull.
UNT har i tidigare artiklar berättat om hennes uppväxt i fosterhem, med misshandel och sexuella övergrepp. Hela processen med att få berätta om sin uppväxt för Vanvårdsutredningens intervjuare, den planerade ceremonin med en ursäkt samt en ekonomisk ersättning har gjort tyngden av barndomens upplevelser något lättare. Men såren finns kvar.
- Jag har varit fri i 19 år, men själsligt fri blir jag aldrig. I dag är det lättare eftersom jag vet att det inte var jag som gjorde fel. Skammen ska över dit där den hör hemma.
Eftersom övergreppen och misshandeln skedde på 80-talet kan Pernilla Forssell, 37 år, troligen inte få några pengar.
- Jag ser det som självklart att även den som efter 1980 har varit utsatt för vanvård ska få upprättelse. Det är samma vanvård för alla, säger hon till TT.
Regeringens tidsgräns är märklig, tycker hon.
- Väldigt många som varit vanvårdade kan inte väcka talan i domstol eftersom brottet är preskriberat. Jag sätter inte punkt förrän alla får upprättelse.
Alla som blev intervjuade i Vanvårdsutredningen fick hjälp att gratis få fram sina akter från socialtjänsten. I vanliga fall får man betala en kostnad för kopiorna, och för en hel akt kan det bli flera hundra kronor. De intervjuade fick också kostnadsfritt ett antal stödsamtal med psykoterapeut på den ort de bor.
Pernilla Forssell och föreningen Samhällets styvbarn önskar sig att ett stöd ska finnas även nu, när många som inte tidigare har gjort det börjar nysta i sin historia. En liknande syn har Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Förbundet skrev i ett yttrande i våras att kommuner ska underlätta för personer att hitta sina dokument i de kommunala arkiven, och att man ska erbjuda samtal om det som kommer fram.
På Uppsala stadsarkiv tänker man i stor utsträckning avstå från att ta ut avgifter för kopior av handlingar i barnavårdsärenden.
- Vi ska vara så generösa som möjligt. Det har ringt ett par personer redan i dag, säger Ingegerd Ström, stadsarkivarie.
Pernilla Forssell tycker också att Uppsala som kommun ska be om ursäkt till de barn som placerades och sedan for illa. I Borlänge kommun gjordes det redan 2007, till en enskild person. På Uppsala kommun vill man avvakta beslut om stöd och ursäkt tills man har fört samtal med föreningen Samhällets styvbarn.
- De som upplever sig drabbade och vänder sig till oss med frågor ska vi sätta i kontakt med rätt person för att ge dem svar. När det gäller mer allmänt att man behöver stöd för trauma vill vi utforma det tillsammans med föreningen. Vi ska möta dem och lyssna på vad de vill, säger Jan Holmlund, uppdragschef för kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad.