När Kerstin Hellerstedt som elvaåring kom till Venngarn hade hon hunnit bo på sju andra ställen i Sverige. Pappa var nämligen i statens tjänst, på fängelser och anstalter, och familjen fick flytta med vare sig det gällde ordinarie arbete eller sommarvikariat.
- Jag hann bli 26 år innan jag fick en vanlig lägenhet som bostad, berättar hon när vi träffas i hennes etta i Sigtuna, veckan innan hon ska fylla 85 år.
Det var fängelseprästen i Uppsala som döpte familjen Lönnbergs förstfödda våren 1925. Det skulle bli två barn till. När John Lönnberg 1936 fick tjänsten som direktör för alkoholistanstalten Venngarn utanför Sigtuna, bodde familjen på Kronobergshäktet i Ystad.
- Jag som hade blivit retad för min "oppsvenska" fick nu jobba lika hårt för att få bort skånskan!
Dyrt inreda slottet
Den nya tjänstebostaden låg i själva slottet. Fint värre, fast dyrt - passande inredning fick far och mor köpa själva, möbelavbetalningarna varade till pensioneringen.
Venngarn var som ett eget litet samhälle med jordbruk och verkstäder. Kerstin, hennes lillebror Gunnar och lillasyster Barbro hade många lekkamrater. "Stina (Fredriksson) och Tage (Kjellröier) och jag blev snart en busig trio", skriver Kerstin Hellerstedt i "Minnen från Venngarn".
Slog larm om ladugårdsbrand
Barnen var med på det mesta, från gudstjänster i kapellet till gallring av kålrötter. I augusti 1938 var det Kerstin, Stina och Stinas syster Briten som slog larm när den stora ladugården fattade eld efter ett åskväder.
Fyra av vännerna från Venngarnstiden har Kerstin fortsatt träffa, fyra gånger per år, men nu blir det mest telefonkontakt.
Limpa, kaviar och lök mums för svältfödda
Långvariga vänskapsband knöt hon också sommaren och hösten 1945, då den lilla staden Sigtuna blev platsen för ett tillfälligt konvalescenthem för befriade koncentrationslägerfångar.
Den 20-åriga Kerstin blev kökshjälp, hon hackade lök vari hon doppade limpmackor bredda med kaviar, sådana älskade de unga kvinnorna från östra och södra Europa. Drygt 600 av dem kom, sjuka och utmärglade, till den idylliska lilla staden Sigtuna från uppsamlingslägret Bergen-Belsen.
Fann vänner bland de överlevande
Särskilt god vän blev Kerstin och hennes familj med Charlotte Jacobowitz, "Chari", och Elvira, "Vera", Schlesinger, båda från Tjeckoslovakien och Ungern.
Vera gifte sig i Sverig, Charlotte emigrerade till sin återfunna far i USA och gifte sig där. Men de tre höll kontakten genom åren.
- Nu har Chari fått Alzheimers, så det blir inga fler brev. Och Vera är död, i sviterna efter en bilolycka, säger Kerstin Hellerstedt.
Ville gå Socialhögskolan
På väggen i köket hänger inramade motiv från Venngarn och Viby by, på bokhyllor och skåp i rummet står familjeporträtt - på mor, far, faster och på de egna fem barnen och tolv barnbarnen.
- Och så har jag fyra barnbarnsbarn och ett femte på gång!
Hennes enda dotter förverkligade mammas dröm om att bli socionom. Emellan Kerstin och Socialhögskolan kom nämlingen förlovningen med en av de unga assistenterna på Venngarn.
Specialitet psykiatri - självklart
Maken fick jobb i Boden, sedan Skövde och så Boden igen, och det blev fyra barn på åtta år. I Boden utbildade Kerstin sig till sjuksköterska på Röda Korset.
- Med min bakgrund bland fångar och alkoholister kunde det bara bli psykiatri som specialitet, säger Kerstin Hellerstedt.
När hon flyttade söderut igen var det tillsammans med barnen men utan maken. 1961 började hon arbeta på S:t Göran i Stockholm. Ett tacksamt jobb, tycker hon, "psykiatrin har alltid haft väl utbildad personal" och bland läkarna fanns Johan Cullberg, Nils Bejerot och Gunnar Ågren som blev generaldirektör för Folkhälsoinstitutet.
- Har du sett "Sluten avdelning" på tv, Maud Nycanders utmärkta program? Det utspelar sig precis där jag var avdelningsföreståndare i 30 år.
"Inga söndagsalkoholister"
Under tio år hade S:t Göran också, i samarbete med socialförvaltningen, en öppen avdelning för alkoholister.
- Det var mycket delirier, inga söndagsalkholister! Och både män och kvinnor.
Några år efter Stockholmsflytten träffade hon en ny man. Det resulterade i en fjärde son, född 1964, men från 1967 tog hon han om alla barnen ensam. Det blev inga besparingar till pensionsåldern.
Viby by ett smultronställe
Ett litet arv efter fastern gjorde det dock möjligt för henne att köpa en kooperativ bostadsrätt 1994 i Til, ett då nybyggt bostadsområde i Sigtuna stads utkant.
- Men den sålde jag sedan för att ha råd att ha stugan i Viby kvar, den har jag hyrt sedan 1976.
Viby by är en bevarad torparby mellan Sigtuna och Venngarn, en bit upp från Garnsvikens strand. Den gångna vintern är en av de få som Kerstin Hellerstedt inte kunnat vara därute, snön gjorde det omöjligt att ta sig fram med rullatorn.
- För fem år sedan fick jag en stroke och en hjärtinfarkt, samtidigt. Enda kvarvarande men är dålig balans, det värsta är att jag inte kan gå i skogen längre.
Överraskning efter starroperation
Men synen är bättre än på länge, i höstas opererade hon bägge ögonen för gråstarr.
- Jag hade bara kunnat läsa rubrikerna i tidningen senaste halvåret. Nu såg jag i badrumsspegeln att jag var rynkig i ansiktet, ögonbrynen var vita och det var spindelväv i taket!
Uppväxt bland fångar och alkoholister
FAMILJ. - Med min bakgrund bland fångar och alkoholister kunde det bara bli psykiatri som specialitet, säger Sigtunabon Kerstin Hellerstedt om sin utbildning till sjuksköterska. Nyligen har hon kunnat se en välbekant miljö i tv-programmet "Sluten avdelning" - just där, på S:t Göran, var hon avelningssköterska i 30 år. Nu fyller hon 85, den 15 april.
Källor: Intervju med Kerstin Hellerstedt samt hennes egna skrifter Minnen från en fängslande barndom, skriven i studiecirkeln Ett brev till nästa sekel och Minnen från Venngarn utgiven i Sigtuna hembygdsförbunds skriftserie. Dessutom Sigtunabygdens artikelserie våren 1995 till 50-årsminnet av sjukhusförläggningen på Sigtunaskolan, Sigtunastiftelsen, Sigtuna Humanistiska och Kyrkans utbildningscentrum.
Så jobbar vi med nyheter