Till de allra största uppköparna i Bangladesh hör just H & M – och det är därför företaget kunnat tjäna dessa sju miljarder det gångna kvartalet. Det är billigt med slavarbetskraft.
Låt oss inte hymla om den saken, eller förirra oss från moralen in i juridiken: slavarbetskraft är precis vad det handlar om. Papprets fri- och rättigheter står sig slätt mot den ekonomiska verkligheten i tredje världens slumkvarter, där man tar det jobb man kan få och står ut med vad som helst för att få behålla det. Vem som helst är förstås fri att sluta, och låta barnen svälta, dricksvattnet ta slut och de sjuka föräldrarna förlora sin medicin.
Det tvånget är lika effektivt som någon trälpiska.
Därmed inte sagt att frågan är enkel. Man kan på goda grunder invända att låglönekonkurrensen är Bangladeshs bästa hopp om att på lång sikt kämpa sig ur fattigdomen. Redan i dag flyttar allt fler storföretag sina fabriker till Bangladesh från Kina. Med industrin följer investeringar, know-how och sociala förändringar, och så småningom – som i Kina – också stigande löner och ekonomisk utveckling.
Men det är i framtiden. Vad kan man göra nu? En början är att inse att företag inte är välgörenhetsinrättningar, inte heller om de är svenska. H & M och andra klädjättar kommer inte frivilligt att avsäga sig miljardrullningen från Bangladeshs fattigkvarter, med mindre än att det börjar svida i plånboken. Gnäll hjälper inte: det krävs lagstiftning och medvetna konsumenter.
För när allt kommer till kritan är det vi som står för efterfrågan och ansvarar för vår konsumtion. Rättvisa kostar, slavlöner är billigt – och vem trodde du det var som hade sytt din H & M-skjorta för 149 kronor?