Uppsalas största tidning flyttar
Dagens papperstidning är det sista exemplar av UNT som i sin helhet producerats vid tidningens officin i Boländerna. Nästa tidning kommer ut imorgon tisdag och den utformas på måndag kväll i UNT:s nya lokaler vid Dragarbrunnsgatan.
Marcus Petterson och David Tanner fraktar lådor.
Foto: Hans E. Ericson
Kunder, tipsare och besökare till UNT ska i fortsättningen styra stegen till nummer 24 på Dragarbrunnsgatan, inte till Danmarksgatan med samma invanda husnummer. Och de 180 anställda som flyttar får nya rutiner och nya lokaler, på både gott och ont.
På Danmarksgatan, där denna sista artikel skrivs, har det rasslats i rum och korridorer under en stor del av våren. Aldrig tidigare har det lika så lätt att dyka ned i sopbehållare och rädda väl fungerande A 4-pärmar och kasserade böcker. Aldrig tidigare har det stått så många vita flyttkartonger på golven, med en påtagbar snubbelrisk.
Men långt tidigare har det pratats om flytten, som bestämdes i december 2005. Cheferna har suttit i ett otal möten där strategin lagts upp. Övriga har diskuterat sin gemensamma framtid vid kaffeborden. I fortsättningen blir det kontorslandskap för alla. De som är vana vid detta ser mest fördelar med flytten.
För företagsledningen är det ett strategiskt mål att komma närmare allmänheten. De nya ytorna är betydligt mindre, men mer kostnadseffektiv.
Själv har jag haft märkliga drömmar de senaste tre nätterna, den första var bäst. Vi togs emot i elegant vitt hus som stack upp genom molnen som ett luftslott. Vid utryckning åkte vi ned i garaget och surrade ut i varsin UNT-målad bil såsom polisfordon. Den andra drömmen vill jag glömma, ett hus i en svart, skitig, oljig kåkstad. I den tredje drömmen hade vi gett upp flytten. Officinen i Boländerna byggdes om med jättelika spetsiga kyrkfönster som hanterades valhänt och tappades ned på de arbetande. Över huvudena svajade tunga balkar som hängde i bräckliga traverser. Vi journalister irrade villrådiga fram och tillbaka kring nyhetsdesken.
Vilket är det värsta scenariot i verkligheten, att det börjar ryka ur sladdarna efter flytten?
- Ha, ha, det tror jag inte, svarar Turi Sjödin. Hon är bas för UNT:s data- och telefonisystem, faktiskt påfallande lugn sedan jag väl fått ned henne i min besöksstol på tjänsterummet.
Har hon inte också mardrömmar?
- Jag har lärt mig att koppla av, svarar Turi Sjödin. Jag sov dåligt ett par nätter när vi hade väldigt mycket problem med vår ekonomiserver samtidigt som vi fick ett virusangrepp. Men i övrigt har det gått bra...
Vid flytten byts samtliga arbetsdatorer ut, och trogna macanvändare får lära sig pc och de program som följer med dessa.
Tidningen har fått två nya huvuddatorsystem, ett i city och ett i de lokaler i Boländerna som behålls av UNT:s tryckeri och distribution. De två systemen kommer att arbeta som två kommunicerande kärl, de hjälper varandra i lust och nöd skulle man kunna säga. Här förloras ingen backup.
- Kapaciteten och säkerheten är stor, intygar datachefen.
På tisdag ska alla anställda även börja använda nya bärbara telefoner som fungerar lika vare sig man är på jobbet eller är ute på stan.
Det är alltså mycket ny teknik som ska hanteras rätt med ovana händer. För säkerhets skull har den så kallade helpdeskgruppen har förstärkts med extra personal.
Jag söker vd Dan Lannerö som flackat mellan det gamla och nya huset, men lovat vara på plats för en pratstund vid 15-tiden. Hans dörr är då vidöppen fast rummet är tomt. Intill skrivbordet står en halvt fylld blå säck, specialare för dem vill få viktiga papper säkert förstörda.
- Dan Lannerö är med tavelgruppen, ropar sekreteraren Anita Täcktor. Personalchef Björn Edsman, som jag försöker fånga i farten, visar sig ha samma mål.
- Jag är försenad och ordentligt stressad, säger han ursäktande. Kan vi prata senare?
Ute på gårdens baksida packar det anlitade transportföretaget in flyttkartonger i lastbil. Så har de gjort hela gångna veckan, och på söndagen gick det sista lasset.
- Att flytta åt 180 UNT-anställda drar mellan 600 och 700 flyttkartonger, berättar Kjell Johansson, fastighetsskötare som samordnar flyttransporterna.
Tiden innan flyttningen har varit hektisk, tillstår denne. Det jobbiga har varit att alla inte vetat vad de skulle ta med sig till city. Enligt det bud som gick ut skulle varje anställd lägga sina tillbehör i två-tre kartonger.
Vilka lärdomar drar ledningen av flytten? Björn Edsman sätter sig ned och pustar ut mellan varven. På hans skrivbord vinglar en smetig tallrik efter lite snabbmat mellan stora pappershögar.
-En lärdom är att planeringen egentligen tar längre tid än man tror, svarar han. Allt ska helst fungera i detalj, men det är en väldig massa materia att hålla reda på.
Själv underskattade han bland annat den tid det tagit att ta hand om allt som samlats i UNT-husets källare under drygt 40 år.
- Jag trodde det skulle vara som att rensa ett garage, att kasta det mesta. Här tvingades man gå igenom allt, och se till att sådant som är värdefullt inte for i väg.
Björn Edsman avslöjar att han i början av flyttprocessen fick mängder av frågor från personalen. Han såg framför sig en stor fortsatt oro, men tycker att den sjunkit undan. Och han tycker att olika grupper i företaget kommit varandra nära genom den intensiva process som pågått.
Det fanns ett stort motstånd från journalisterna när UNT flyttade från city till ett då närmast obebyggt Boländerna, påpekar Lennart Rytell, sättare 1966 numera annonsplanerare. Men för typograferna var den förra flyttningen närmast en välsignelse. De hade haft trångt och besvärligt i det gamla sätteriet.
Och för Rytell är cirkeln på väg att slutas. Han kommer tillbaka till city och har ett år kvar i jobbet.
- Det ska bli kul att arbeta där, säger han.
Allra först att arbeta där blev fotograferna Hans E Ericsson och Jörgen Hagelqvist som har installerat sig på förmiddagen i dag. Vid 12-tiden i morgon kommer nattchefen Bengt Eklund, bas för det måndagsgäng som ska ro i hamn tisdagstidningen, det första numret på ny plats.
Orolig?
- Ha, ha, lätt bävan kanske. Nej, jag tror det går bra. Vi har en bra uppbackning och det är väl förberett.
Själv drömmer jag ofta att jag får inget gjort på arbetet. Vid en kaffestund för några veckor sedan frågade jag chefredaktör Lars Nilsson om inte han också hade samma drömmar.
- Nej, för mig är det så i verkligheten, blev det skämtsamma svaret,
Och under veckan före flytten har Nilsson faktiskt varit en få UNT-anställda som bevarat lugnet i alla situationer.
Hur tänker han egentligen?
- Det går som det går, svarar han illmarigt och ler igen.
Så jobbar vi med nyheter