Det har gått nästan 41 år sedan den där höstkvällen när Torkel Åberg, då 41-årig thoraxkirurg, jobbade jour på Akademiska sjukhuset i Uppsala och fick ett telefonsamtal från sjukhuset i Umeå. Läget var akut. En patient blödde från ena lungan. Läkarna i Umeå hade lyckats stoppa blödningen tillfälligt men patienten var inte flyttbar och i Umeå fanns på den tiden ingen thoraxkirurg.
– De ville att jag skulle komma upp, säger Torkel Åberg.
Han är i dag 82 år och bor i Uppsala. Hans minnen från natten mot den 7 oktober 1980 är knivskarpa.
Efter telefonsamtalet från sjukhuset i Umeå började Torkel Åberg skyndsamt undersöka hur han skulle kunna ta sig till Umeå. Han ringde Arlanda som berättade att det enda alternativet var ett postflyg, men där fick han inte följa med eftersom planet saknade flygvärdinna.
– Det kändes som en administrativ och larvig sak, men nåja, säger Torkel Åberg och berättar vidare.
Han kontaktade i stället flygsportfältet i Uppsala, som kunde ställa upp med en pilot och en andrepilot. Resan, i en cessna 172, blev händelserik redan från start.
– Piloten fick skaka planet för att få ett instrument i det att fungera, sedan bar det av raka vägen upp till Umeå. Men det var gropigt, och jag började må väldigt illa.
En bit innan Umeå, vid 00.30-tiden, berättar Torkel Åberg att piloten behövde orientera sig, och han började söka kontakt med marken. Men kontakten kom inte som väntat. Plötsligt var planet i höjd med träden på marken.
– Det började skaka och en vinge slets av. Vi nådde marken med ett snett plan, berättar Torkel Åberg.
Åberg förlorade medvetandet för en stund, men vaknade till ljudet av en fräsande flygplansmotor. Några minnen från själva smällen har han inte, och kan inte heller komma ihåg någon panik i planet innan kraschen – kanske helt enkelt på grund av att han var så kraftigt åksjuk.
Var det en nödlandning?
– Nej, inte alls. Det här skedde vid den högsta punkten i trakten. När piloten ville orientera sig blev vi helt enkelt fast i grantopparna.
Pratade du i efterhand med piloten om händelsen?
– Nej, men han intervjuades av haverikommissionen efteråt. Det blev en stor utredning.
När Torkel Åberg återfick medvetandet vid olycksplatsen märkte han att andrepiloten hade gått ur planet. Piloten var mer illa däran och behövde omedelbar hjälp. Han hade fått svåra skallskador.
– Han hade ett hål i huvudet, antagligen efter att ha stött i något. Det första jag kände på hans huvud var hjärnsubstans, och han kräktes.
Här kom Åbergs läkarkunskaper väl till pass.
– Jag fick lov att gräva ur pilotens mun, och så fort jag fått ut allt ur svalget andades han igen och vi kunde skydda honom med kläder.
Trion befann sig nu i skogen, oklart för dem var, vid ett kraschat plan i totalt mörker. Andrepiloten ville ge sig iväg för att söka hjälp, men Torkel Åberg var tveksam – kunde de verkligen riskera att han skulle gå vilse?
– Men vi hörde bilar och såg ljus från samma håll så han gav sig av i den riktningen.
Den första bilen som den springande andrepiloten lyckades stoppa kördes av utsända från lokaltidningen Västerbottens Folkblad, som hört om den stora flygkraschen på polisradion och kastat sig iväg för att rapportera. De fick inte bara ett stort scoop, utan kunde även meddela sjukhuset att kirurgen levde.
När vi tittar i de gamla urklippen klarnar olycksplatsen. Folkbladet angav att det var mellan Brännland och Kassjö, i närheten av Kassjöbacken. Där framgår även att en person, Bengt Häggström i Kassjö, upptäckte att planet var på väg att störta. Klockan var då mellan 00.30 och 00.45. Klockan 01.55 hittades planet i tät skog.
Ett då rekordstort räddningspådrag med ambulans, brandkår, helikopter och bandvagn sattes in.
Hur gick det då för Torkel Åberg - och inte minst den dödssjuka lungpatient som väntade på honom under natten? När räddningstjänsten anlände till Kassjö bad Åberg om att genast få bli skjutsad till sjukhuset – där det kraschade planets pilot sedan opererades under natten.
– Jag tittade in på operationen av piloten men det fanns inte mycket för mig att göra där, säger Torkel Åberg.
Lungpatientens läge var relativt stabilt, och i samråd med en narkosprofessor på Norrlands universitetssjukhus, beslutades att avvakta till morgonen.
– Jag lade mig i ett rum på sjukhuset, det gick riktigt bra att sova.
Bara sju timmar efter att räddningstjänsten hittade det kraschade planet stod Torkel Åberg redo att utföra den planerade lungoperationen.
– Det visade sig vara en ovanlig sjukdom, ett pulmonalis aneurysm. Operationen gick bra och patienten levde länge. Jag hade en trevlig kontakt med hans dotter som var bibliotekarie i Umeå, minns Torkel Åberg.
Efter det dramatiska dygnet i Umeå åkte Torkel Åberg hem till Uppsala, den här gången med ett plan i reguljärtrafik.
– Jag har alltid drömt om att få sitta i en cockpit, och när jag berättade för flygvärdinnorna att jag var med i flygolyckan dagen innan, och att jag kände mig lite skrajsen, blev det aktivitet bland dem. Det hela slutade med att jag blev inbjuden till cockpit under hemflygningen.
Torkel Åberg blev sedermera chef för thoraxkirurgin i Umeå som kom igång 1988. Han flyttade till Umeå och fick även förverkliga sin dröm om ett Hjärtcentrum i Umeå innan han gick i pension och 2005 flyttade tillbaka till Uppsala.
– I Umeå träffade jag även min själs älskade Gun och vi gifte oss.
Torkel Åberg och Gun Wallin Åberg åkte sedan till Australien, där hennes son studerade under en period. Där skötte de ett motell i Barossa utanför Adelaide under några år. Någon återvändo till läkaryrket blev det sedan inte.
– Nej, vi var borta i åtta år. Utvecklingen går snabbt och man glömmer. Jag vill inte säga att man blir farlig i sin profession, men nästintill, och en thoraxkirurg är så smal i sin kompetens att det är svårt att jobba vid sidan om.
Idag bor han och frun Gun i Uppsala.
Har du tänkt tillbaka mycket på flygolyckan?
– Framför allt har det blivit en bra middagshistoria, men samtidigt som man kanske inte kan säga "det var ditt fel" så var det ju med min försorg som piloten blev skadad. Men det gick ganska bra för honom. Han fick exempelvis behålla sitt körkort men inte flyga längre.
Han blir tyst ett slag, och på frågan om han känt skuld kring flygolyckan säger han nej, inte direkt.
– Men man funderar ju ibland, framförallt över det här med chanser och tillfälligheter i livet.