”Alla har vi olika läggning och jag är en person som definitivt har läggning för att känna saknad. För mig kan det räcka att något bara ligger i det förgångna för att jag ska sakna det”, säger Katarina Barrling.
Att längta efter svunna tider är inget man får pluspoäng för i Sverige. Snarare är det lite fult, konstaterar Katarina Barrling i sin nyutkomna bok "Saknad – på spaning efter landet inom oss".
Själv gör hon ingen hemlighet av sin tillbakalängtan. Hon skrattar när jag frågar.
– Medan vissa snarare tycker "gud va skönt att bli av med det där gamla DDR-Sverige" kan jag absolut sakna Sverige som det var på 1970-talet när jag växte upp. Exakt vad jag längtar tillbaka till är lite vagt. För mig kan det räcka att något bara ligger i det förgångna för att jag ska sakna det.
Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet och konsult vid Institutet för personal- och företagsutveckling, är en ovanligt utåtriktad forskare. Gissningsvis tänker många som sett och hört henne att hon kommer från ett akademikerhem. Vältalig, resonerande, finner sig i alla sammanhang – från SVT:s valstudior till P1:s Godmorgon Världen och Spanarna.
Men hon växte upp i ett fattigt hem i Borlänge. Som dotter till en frånvarande invandrad pappa och en mamma som var sjukpensionär gick hon runt med vetskapen om, eller i alla fall känslan av, att hon var annorlunda.
– Man skulle bo i mexitegelvilla och lyssna på Bruce Springsteen, och det var så långt ifrån hur jag hade det. Jag kände mig väldigt udda och jag tror att det kanske var därför jag blev intresserad av kultur. Jag har alltid intresserat mig för det som är avvikande.
Katarina Barrling är sällan på sociala medier. När hon någon gång är där är det främst för att följa fransk politik.
Hennes pappa, eller "far" som hon säger, var en ungersk konstnär som kom till Sverige efter att först ha prövat lyckan som gatukonstnär i Paris. Förhållandet med Katarinas mamma blev kortvarigt, och Katarina växte upp med sin mamma och halvlillebror. Pappan, som i dag är död, träffade hon bara ett 20-tal gånger.
Hon har tänkt mycket på hur han aldrig blev integrerad i Sverige, trots att han kom att bo här i över 50 år.
– Han pratade perfekt svenska rent grammatiskt, men hade en stark brytning. Han var väldigt avvikande på många olika sätt, vilket jag som barn tyckte var väldigt genant. Då kom han ändå från Ungern, som är förhållandevis nära Sverige kulturellt. Jag inser hur svårt det måste vara som invandrare att komma in i Sverige. När är man egentligen integrerad?
Vi sitter mittemot varandra på varsin träbänk i Botaniska trädgården. Här råder ett stilla eftermiddagslugn. Katarina Barrling bor bara några kvarter härifrån, och går hit så ofta hon hinner bara för att njuta.
– Jag tycker det är så vackert här! Det är helt otroligt att det finns en sådan här botanisk trädgård, av världsklass, i Uppsala. Snart kommer de här väggarna att täckas av blåregn, säger hon med en blick mot Linneanums varmgula fasader.
Katarina Barrling har i vår tackat ja till att bli inspektor för V-dala nation. ”Jag som inte ens var ute på nationer när jag var student! Jag har aldrig varit en person som gillat nattliv, utan var mest bara med mina kursare. Men V-dala har varit väldigt gulliga och tar hand om mig.”
Botaniska trädgården är på sätt och vis motsatsen till barndomsstaden Borlänge, konstaterar hon. En akademiskt borgerlig atmosfär där tiden nästan stått stilla – jämfört med industristaden som förändrats mycket under de senaste årtiondena.
– Vissa platser i Sverige har nästan inte påverkats alls av invandringen. Borlänge är en av de städer som haft störst invandring. Där är Sverigedemokraterna i dag ett stort parti. Och Borlänge är ju långt ifrån ensamt i den här utvecklingen. Hur kan SD bli så framgångsrika trots sin högerextrema bakgrund? Så många människor kan inte vara rasister.
– Ett av svaren tror vi är just saknaden efter det som varit.
Med ”vi” syftar hon på vännen, statsvetarkollegan och journalisten Cecilia Garme som hon skrivit boken med. Den handlar om känslor som de menar att många har, men som är lågstatuskänslor och som inte riktigt fått ta plats i debatten. Nämligen en saknad efter ett Sverige som i och med den stora invandringen inte längre finns – ett mer homogent samhälle där i stort sett alla pratade samma språk, hade sett samma barnprogram, var mer lika. En känsla av att det åtminstone delvis var bättre förr.
– Samhället förändras alltid, men just förändringar som har att göra med människor är extra svår. Vi beskriver saknaden hos dem som inte längre känner igen sitt land. Det finns ingen aggressivitet i den saknaden, och den betyder inte att man tycker illa om invandrare.
Det är inte de bakåtblickande pessimisterna som dominerat politiken de senaste årtiondena. De som styr samhället är i regel de mer förändringsbenägna, säger hon.
– Samtidigt är det inte de som påverkats mest av invandringen. Snarare bor de som styr i områden med få invandrare.
”Det finns i vår tid ett starkt ideal att lyfta mot solen, blicka framåt och vara optimist. Men det finns de som inte hänger med i förändringarna”, säger Katarina Barrling som menar att även pessimisterna behövs i debatten.
Diskussionsklimatet i Sverige är något som Katarina Barrling på olika sätt återkommit till under sin karriär. År 2013 skrev hon en uppmärksammad debattartikel om att ohederlig debatteknik kortsluter det offentliga samtalet: I stället för att vara generös i sin tolkning av den andra försöker många medvetet missförstå.
– Och debatten har ju inte blivit lugnare sedan dess precis. Verkligheten består inte av två extremlag, men det är de som hörs. De allra flesta befinner sig i mitten, men många drar sig för att ge sig in i diskussionen av rädsla för att bli nedsablade.
Själv undviker Katarina Barrling sociala medier. Hon vill inte lägga ut privatlivet, "jag är ganska introvert", och de få gånger hon loggar in på Twitter blir hon dyster över aggressiviteten där.
– För några hundra år sedan hade vi rättegångar som liknade Twitter. Sedan dess har samhället utformats för att dämpa de här raseriutbrotten. Men sociala medier är så nytt att vi inte övat in den begränsningen.
Som forskare och statsvetare är Katarina Barrlings uppgift att ge perspektiv på samhällsutvecklingen både bakåt och framåt i tiden. ”Jag tror att det vore bra om fler forskare, från alla fält, var med i debatten för att ge perspektiv. Men man ska såklart känna sig bekväm med det.”
När hon för några år sedan fick frågan om att vara med i Spanarna visste hon inte om hon skulle våga. Hon är glad att hon svarade ja.
– Spanarna är en frizon där man får testa tankar på ett lekfullt sätt, som är väldigt befriande. Den där lekfullheten har annars nästan försvunnit i vår tid. Det finns något väldigt allvarligt och dömande i samhällsdebatten i dag, säger hon.
Så om hon som statsvetare ska spana framåt: Ser hon någon ljusning? Kommer debatten att bli mer sansad?
Katarina Barrling funderar en stund.
– På många sätt är jag en optimist, jag brukar tänka att det löser sig. Samtidigt försvarar jag pessimismen. Det är genom att se risker och tänka efter som man förebygger problem. Ta den väldigt aktuella frågan om Nato och vår försvarsförmåga, som bottnar i optimism som något slags principtänkande. Även pessimisterna behövs i debatten.
Hon skrattar till.
– Och om ett par hundra år borde vi väl ha lärt oss att behärska oss även på Twitter.