Motståndet var inte sällan tonsatt, som när Missionskyrkan satte upp musikalen Crossroads (efter kåkstaden vid Kapstaden, inte lika känd som Soweto utanför Johannesburg, men med samma usla levnadsförhållanden). Texten och musiken hade vuxit fram genom många kontakter mellan Uppsala och Sydafrika – sydafrikaner besökte regelbundet Uppsala och berättade om sitt motstånd, om hur dokument smugglades ut ur landet för att komma till världens kännedom, om riskerna de tvingades ta varje dag.
Musikalen handlade om motståndsmannen Steve Biko som dog i fängelset 1977. Bikos öde vände den internationella opinionen mot Sydafrika. Han var en intellektuell som formulerade sitt folks frihetslängtan på ett delvis nytt sätt: ”Först måste de vita fås att förstå att de bara är människor, inte värda mer. Samma sak med svarta. De måste fås att förstå att de också är människor, inte värda mindre”, sade han bland annat. Biko var en symbol för apartheidmotståndet, endast överträffad av en advokat som satt fängslad på ön Robben Island.
”Free Nelson Mandela” hade var och varannan Uppsalakör sjungit och allting utmynnade i ett crescendo när 1980-tal blev 1990-tal och Mandela frigavs.
Efter bara en månad kom han och dåvarande hustrun Winnie gående från Odinslund ned mot Domkyrkan. Många tusen Uppsalabor kantade vägen, en god del av dem sjöng. Mandela log och vinkade, kanske en aning chockad över uppståndelsen.
Det är i efterhand obegripligt att detta ska ha ägt rum i mars.
I minnet är det varmt ute. Det var en overklig scen, och det är overkligt att den ägde rum här i Uppsala. Nelson Mandela är borta nu, men aldrig har uttrycket ”hans verk lever vidare” varit så sant.