Uppsalaborna beskådade förödelsen

— Titta det går en gubbe där nere, han ser ut som han letar efter saker. Nu skriver han någonting på en papperslapp, säger Björn Mårtensson där han hänger mot järnräcket nedanför Domkyrkan och pekar mot den nedbrända Saluhallen.
Han följer engagerat röjningsarbetet innanför avspärrningarna. Arbetare i vita hjälmar sopar bort nedfallet bruk och en skylift rör sig fram och tillbaka längs fasaden.
Björns lillebror Sten är mest intresserad av grävskoporna som sliter med svartbrända och förvridna byggnadsrester. Tillsammans med pappa Robert och mellanbrorsan Ulf betraktar killarna förödelsen efter gårdagens brand.
— Jag skulle gärna titta in lite genom dörren, fortsätter Björn.
Han syftar på de gröna dörrarna till Saluhallen som ser helt intakt ut. Namnen på de handlare och restauranger som fanns i huset är tryckta i vit text. De syns tydligt mot det sotiga glaset.

För chockande
Men själva branden igår såg de inte och det är Björn glad för.
— Det hade nog varit för chockande.
Familjen Mårtensson är inte ensamma om att ta en omväg runt S:t Eriks torg på fredagen. Bilarna rullar sakta förbi och cyklisterna vinglar betänkligt. Människor stannar till, ruskar på huvudet och småpratar med varandra. Många har tagit med sig kameran.
—Jag har ett stort historiskt intresse och vill gärna dokumentera händelsen för min egen skull, säger Per Erik Styf som på väg hem från Domkyrkan under gårdagen också fotade själva branden.
— Då såg man knappt kyrkan för all rök. Jag hoppas för Uppsalas skull att den gamla profilen av "Fläskbasilikan" kan komma tillbaka. Därför känns det hoppfullt att så mycket av Saluhallens yttre faktiskt är bevarat. Man kan bara hoppas att det också går att återskapa atmosfären.

En park?
Det hoppet delar han med många, många andra. Knappt någon kan tänka sig någonting annat på platsen.
— Möjligen en park, ropar en yngre man som snabbt passerar på cykel.
— Det är så synd på en så fin byggnad. Det finns vissa platser som man bara tar för givet men nu funderar man ju en del på vad de tänker göra med huset. Och på varför de inte hade något alarm, säger Irma Ahlgren där hon står vid Walmstedtska gården. I handen håller hon sin pocketkamera.

"Bedrövligt! Fruktansvärt!"
När vinden tar i känns den stickande lukten av brand.
— Det är bedrövligt. Fruktansvärt, fruktansvärt synd, säger en kvinna högt till sin väninna när de två passerar bron över Fyrisån.
Men på motsatta sidan ån pågår livet nästan som vanligt.
Från gavelsidan sett är Saluhallen sig förvånansvärt lik, trots att taket är borta och trots att svaga slingor rök söker sig ut genom fönstren.
— Det här är ett av mina favoritställen, säger Christina Michael och bläddrar i sin pocketbok där hon sitter på en bänk nere vid åkanten.
— Härifrån kan man nästan inte tro att någonting har hänt, säger hon och nickar över vattnet mot uteserveringen som helt klarat sig undan lågorna.
— Jag hoppas att de satsar på att bygga upp Saluhallen på nytt. Byggnaden har gett den här delen av staden mycket av sin karaktär.