– Precis efter kändes det som om staden var sjuk. Känslan har lättats upp nu, men folk är arga och väldigt illa berörda, säger Anna Henriksson från Uppsala som bor och jobbar i Oslo just nu.
När bomben smällde i regeringskvarteret klockan 15.26 fredagen den 22 juli befann hon sig tillsammans med två kolleger på kontoret på hotellet där hon jobbar, bara tre kvarter bort.
– Vi kände en kraftig duns och hörde en stark smäll. Vi kollade ut genom fönstret och såg en massa folk springa ut ur huset. Vi sitter på tredje våningen så vi sprang ner och ut men kunde då se att det inte hade hänt något här, säger hon.
Folk ute på gatan sprang förbi och skrek att det var en bomb och någon sökte snabbt upp nyheten på nätet via telefonen.
– Det var jätteobehagligt. Den enda informationen vi fick var att man misstänkte terror och eventuellt fler bomber. Då blir man naturligtvis väldigt rädd och jag tänkte att var ska det smälla härnäst?
På håll såg hon de stora husen vars fönster gapade tomma, där varenda ruta hade blåsts ut. Det var fullt kaos och folk sprang fram och tillbaka utan något egentligt mål.
– Först då fick jag mig en bild av verkligheten, av vad som egentligen hade hänt. Då insåg jag att jag hade varit så nära, säger hon.
Anna Henriksson bor i ett kollektiv med några vänner i en lägenhet på andra sidan stan. Polisen uppmanade invånarna att lämna centrum, och då försökte hon ta sig hem snabbast möjligt. Men all kollektivtrafik låg nere och på grund av avspärrningarna fick hon promenera en lång omväg hem.
– Det kom bara fler och fler ambulanser och brandbilar. Jag tittade vart de åkte och fick för mig att de började åka åt ett annat håll och tänkte att det måste vara fler bomber, säger hon.
Det blev inte mycket sömn den natten. Hon hörde sirener från centrum och mardrömmarna avlöste varandra. När hon nästa morgon vaknade upp gjorde hon det till det första beskedet om över 80 döda.
– Då var det inte samma känsla av rädsla, det var mer bedrövelse. Det var så otroligt svårt att förstå vad som hade hänt, en sådan konstig känsla, säger hon.
Under veckorna jobbar Anna Henriksson vanligtvis på hotellets kontor, men just den här lördagen skulle hon hoppa in i receptionen och ta hand om gästerna. På väg till jobbet lite mindre än ett dygn senare möttes hon av en spökstad.
– Det var inte många ute, en väldigt konstig känsla. Jag mötte människor som grät öppet på gatorna.
Mitt emot hotellet ligger Oslos akutmottagning. På fredagskvällen, efter att hon gått hem, blev hotellet därför en samlingsplats för anhöriga och på lördagen bokades flera överlevande in från AUF:s läger på Utöya. Många gäster ringde och bokade av, samtidigt som det vällde in nya bokningar från journalister som skulle bevaka förödelserna på plats.
– En sådan här gång blir man mött av gästerna på ett annat sätt, man pratar om samma grejer och man blir personligare. Alla ville veta var man själv befann sig och om man känner någon drabbad. Det var ett speciellt pass, säger Anna Henriksson.
Hon berättar att Osloborna blivit mer öppna och mer sammanfogade sedan dåden. Alla pratar med varandra och känner medlidande. Under veckan har manifestationer ägt rum och tusentals Oslobor och besökare har lagt blommor på olika platser, något som ständigt påminner om vad som har hänt.
Den här sommaren var hennes fjärde i Oslo och på hotellet. Om Anna Henriksson tänker återvända återstår att se, men det som har hänt har inte förändrat hennes syn på staden.
– Jag känner mig hemma här, det är mer att man blir upprörd och ledsen. Att det går från det lugna lilla Oslo till att någon kommer och rör om. Men det har inte påverkat min känsla för staden. Oslo är alltid Oslo och jag kommer alltid att trivas här.