Går man en sväng i Kungsängen strax söder om centrala Uppsala slås man av att nästan alla fastigheter går i en och samma stil. Delar av huskroppen skjuter ut, vita odekorerade fasader bryts av med tydliga färger och det är gott om balkonger.
Modellen, som slog igenom på 1990-talet, kallas nymodernism och finns även i bostadsområden som Kapellgärdet och Svartbäcken.
Byggnadsnämndens ordförande Erik Pelling (S) ser helst att kommunen överger den här trenden.
– Den innehåller för lite variation. Bygger man som i Kungsängen med stora kvarter och fastigheter utformade på likartat sätt blir det lätt en steril miljö.
Istället vill han att fler byggnader i Uppsala får en arkitektur som sticker ut. I nybyggda södra Rosendal har konceptet med stora enhetliga kvarter övergivits för mer individuellt utformade fastigheter i mindre skala. Erik Pelling dock vill gå längre än så.
– Jag ser södra Rosendal som ett mellanting. I norra Rosendal kommer vi att se ännu större variationer och i slutet av året beviljar vi åtta-tio bygglov för fastigheter med mycket skiftande utformning där.
Är inte risken att det blir brokigt och rörigt?
– Det är inte erfarenheten från de städer där man gjort så, ofta upplevs istället miljön som levande. Titta till exempel på Gamla stan i Stockholm. Där har kvarteren delats upp i avgränsade fastigheter med olika stilval och färger och det är ju väldigt uppskattat.
Ett exempel på den mer experimentella arkitektur som är på väg att ta plats i Uppsala syns på långt avstånd om man åker Råbyleden mot Gränby. Vid Bruno Liljeforsgatan håller det på att resas ett gigantiskt villaliknande trähus på sju våningar. Det rör sig om en fastighet med en udda takkonstruktion bestående av tre spetsar och en taknock som är placerad på tvären.
Erik Hävermark vid Rikshem som håller i projektet säger att målet är att höja den arkitektoniska nivån och gärna bygga lite mer utmanande hus. Han uppger att den särpräglade utformningen arbetats fram i dialog med kommunen.
– Sedan något år tillbaka har Uppsala kommun varit pådrivande med att höja nivån på gestaltningen, anser Erik Hävermark.
En orsak till att många bostadshus i Uppsala byggts på ett standardiserat sätt är givetvis att det är billigt. Hur mycket dyrare blir det då med en mer individuellt utformad arkitektur? Ja, det rör sig inte om några gigantiska påslag om man ska tro Fredrik Hjortzén, affärsutvecklare vid Skanska.
Han räknar med att en arkitektur som går utanför mallen kan höja byggkostnaderna med runt tio procent.
Andra exempel på lite mer udda bostadshus är de som Skanska nyligen uppfört vid Stationsgatan nära Resecentrum där fastigheterna fått lutande fasader som beklätts med plåt. Trots att byggkostnaden blev en bit över snittet är i stort sett alla de 117 bostadsrätterna sålda.
– Jag tror att folk är beredda att betala lite mer för arkitektur av högre kvalitet, säger Fredrik Hjortzén.
Flera branschkännare säger till UNT att kommunen börjat röra sig i riktning mot en mer spännande arkitektur. Men det finns andra aktörer som behöver höja ambitionsnivån, tycker Nina Wittlöv Löfving, arkitekt vid White i Uppsala.
– Trots att det finns en efterfrågan på en häftigare och mer ovanlig arkitektur så väljer byggherrarna ofta att uppföra traditionella flerbostadshus. Efterfrågan i Uppsala är så stor att man inte alltid behöver vässa sig och det krävs en experimentlusta och en trygghet i efterfrågan för att vilja sticka ut. Byggherrarna vill bygga som man brukar, man vet att det är ett säkert kort.
Det finns ett stark politiskt stöd för idén om större variation i byggandet i Uppsala. En av uppbackarna är kommunalrådet Therez Olsson (M). Samtidigt framhåller hon vikten av att kommunen går varsamt fram.
– Vi måste se i vilka miljöer det går att uppföra fastigheter som sticker ut och var man ska ta större kulturhistoriska hänsyn. Kommunen har ställt sådana krav på enskilda projekt men man har inte sett tillräckligt till helheten. Jag välkomnar ambitionen att blicka framåt men samtidigt tillvarata Uppsalas kulturarv.
Sten Åke Bylund vid föreningen Vårda Uppsala är inne på en liknande linje.
– Hittills har målet varit att få fram många bostäder snabbt, då är det lätt hänt att kvalitet byggs bort för att man satt upp alltför ensidigt kvantitativa mål i och med bostadsmarknadens stora brister. Många vill ha större variation men i Rosendal är det variation på mindre än var femtionde meter. Ett område bör ges en egen karaktär annars blir det utan identitet.
Kommunen håller på att arbeta fram en ny arkitekturpolicy som ska antas våren 2017. Nina Wittlöv Löfving tror att den kan att få stor betydelse.
Hon anser att en arkitekturpolicy måste beskriva och diskutera vad arkitektonisk kvalitet är och hur aktörerna kan utforma staden så den blir mer blir lockande. Ska husen, kvarteren och gatorna vara stor- eller småskaliga? Ska gator och hus vara varierade eller likformiga? På vilket sätt kan man skapa variation? Hur ska mötesplatserna se ut? Ska miljön vara grön eller inte?
– Med en arkitekturpolicy blir kommunens ambitioner tydliga för både byggherrar och konsulter redan när man påbörjar ett projekt. Det är en stor fördel jämfört med att den inputen kommer i ett senare skede, säger Nina Wittlöv Löfving.