Har det någonsin varit så många människor på en och samma plats i Uppsala? Stora Torget är proppfullt och ett hav av händer viftar ivrigt med flaggor. Så dundrar Veronica Maggios röst ur högtalarna (en specialskriven segerlåt), konfetti regnar och jublet stiger när vinnaren äntrar den provisoriskt uppställda scenen, vinkar och greppar en mikrofon för att säga – Thank you!
Nej, jag skojar bara. Men tänk om Uppsalapolitiken var som ett amerikanskt presidentval. Med en total personfixering kring kandidaterna och deras familjer. Att Fredrik Ahlstedts (M) fru Johanna fick ge upp juristkarriären och Marlene Burwicks (S) man Malte säga nej till nya vd-poster, för att i stället agera första dam respektive herre och idka välgörenhet.
Tänk dig att Uppsalas kändiselit tog ställning för en kandidat likt Bruce Springsteen, Jay Z och Donald Trump gör. Men här skulle det väl vara Owe Thörnqvist, Kung Henry och Anders Wall. Och att kampanjerna präglades av få konkreta löften och en hel del smutskastning av motkandidaten.
Men Uppsala är inte USA. Här väljer vi mer parti än person. Här är både valdeltagandet och förtroendet för politiker högre. Och här handlar kampanjerna ofta om vad partierna vill åstadkomma.
Därmed inte sagt att det inte finns saker att lära. Uppsalas politiker borde bli gröna av avund på amerikanernas enastående förmåga att engagera politiska gräsrötter. I USA lyckas man involvera sympatisörer i valrörelsen och sänka trösklarna för vem som helst att kampanja. Där finns något att hämta.