– Jag brukar tänka på redwood-träden i USA, de kan bli lika höga som tornen. Det är så oerhört häftigt att det finns träd på jorden som är lika höga som Uppsalas tornspiror.
Annika Franzon kisar mot solen och pekar upp mot tornen som badar i vårljus. Hon är ansvarig för Domkyrkans visningsverksamhet och har genom sitt yrke verkligen fått lära känna kyrkan på djupet. Och det är det fler som vill. Förra året hölls sammanlagt runt 800 guidade visningar i Uppsala domkyrka.
– Intresset ökar hela tiden, berättar Annika Franzon. Nytt för i år är så kallade temavisningar. I helgen handlar det om fönster, eftersom en stor restaurering av kyrkans fönster pågår. Panel för panel plockas de ned och rengörs med tops (!). Arbetet är så omfattande att Uppsala domkyrka har etablerat en ateljé för konservering av bemålat glas, den första i Sverige sedan medeltiden.
– En av anledningarna till att fönstren är så oerhört smutsiga är att det är så varmt i svenska kyrkor. Kallt ute och varmt inne gör att fönstren far illa, berättar Annika Franzon.
Men att sänka temeperaturen i kyrkan är inget alternativ, då skulle besökarna frysa.
STOR GUIDE: Följ med UNT:s rundvanring i kyrkan - via mobilen
Annika Franzon går genom mittgången. Långt uppe på väggarna kan man se änglar som spelar var sitt instrument.
– Det är roligt att titta på målningarna i Domkyrkan. Ett tips är att ha med sig en kikare, då ser man detaljer som helt försvinner när det är så högt i tak.
Tittar man i stället neråt golvet går det att hitta andra fascinerande ting. I den högra sidogången finns en speciell gravsten från 1600-talet. Bibelordet som inleds ”Så älskade Gud världen ...” står inhugget i ett fyrkantigt band runt stenen, men när det var dags för sista ordet, ”lif” (liv på dagens svenska), fick det inte plats. ”Lif” står i stället ensamt en bit in på gravstenen.
– Det visar hur saker och ting kan bli bra även om de inte är perfekta. Jag tycker det är så uppmuntrande på något sätt, säger Annika Franzon.
Tillbaka till huvudentrén. Den som vill se spännande detaljer från förr behöver nämligen inte ens gå in i kyrkan. Vid bågen av pelare runt porten kan man se små symboler ingraverade. Det är stenhuggarmärken, alltså ett slags signatur för dem som var med och byggde Domkyrkan redan på 1430-talet.
– Väldigt vad den här personen varit flitig, säger Annika Franzon och pekar på en fyrkant med ett kors i som syns på flera ställen.
Mycket har hänt sedan invigningsdagen 1435, men historierna sitter kvar som brännmärken i fasaden. Annika Franzon kan inte låta bli att förundras över Domkyrkans långa liv.
– Det häftigaste är nog att den står kvar. Vilka hus som byggs i dag kommer att stå kvar om 750 år? Inget, gissar jag.