Men Uppsala är inte paradiset bland Sveriges kommuner. Arbetslösheten är visserligen relativt låg, men bilden är splittrad och kostnaderna för försörjningsstöd (socialbidrag) är till exempel ett växande problem. Liksom många andra kommuner (mer än var tredje tros få ett underskott 2013) har också Uppsala en åldrande befolkning, en pensionsskuld och stigande personalkostnader. Den gångna helgens löneavtal för kommunanställda var välförtjänt för flera låglönegrupper, men kommer inte att göra det lättare för kommunerna att få balans i ekonomin under de kommande tre åren.
En annan uppfattning om kommuners ekonomi är att det blir som det blir. Man har laglig rätt att beskatta invånarna, och skyldighet enligt lag att ge dem skola, omsorg och en och annan rondell i utbyte. Blir det pengar över så blir det. Men kommunal verksamhet kan bedrivas på väldigt många olika sätt.
Uppsala har valt ett av de mest krångliga med sitt system av beställare och utförare. Följden har blivit att inte ens nyckelpersoner ute i verksamheten riktigt vet hur den fungerar. Han eller hon presenteras ständigt för nya chefer med oklara ansvarsområden, till exempel ”affärsområdeschef”. Och för skattebetalarna blir det som att stoppa in sina tusenlappar i professor Balthazars maskin och hoppas att man får tillräckligt med service i utbyte.
Folkpartiet och Miljöpartiet går nu i spetsen för att riva upp ett system som ger politiker och höga tjänstemän mer jobb, men som lämnar övriga i sticket. Det är bara att hoppas att fler partier ansluter sig. En tydlig och transparent organisation är nödvändig både för en effektiv drift och för att invånarna ska kunna förstå och utkräva ansvar. Det borde trots allt gå bättre än det gör för Uppsala kommun, och går det sämre något år ska man i alla fall inte behöva bli så förvånad.