Uppsala är inget New York in spe

Något är riktigt skevt i hehetstanken (om den finns). Först trycker man in galet många lägenheter på en pyttesträcka av Fyrisåns långa stränder. Och fler tänker man sig att packa ihop intill, i den ljuva park som hör till en av Uppsalas ståtligaste byggnader, Lärarseminariet. Byggföretagen har kommit på att ånära boende är attraktivt och ett lysande försäljningsargument. De har förvisso rätt vad gäller principen.
Därför höjer man inte så lite på ögonbrynen när man plötsligt får ta del av grandiosa planer - eller snarare arkitektoniska drömscenarier - med mastodontarenor på bägge sidorna om den lilla, hett eftertraktade vattenleden. Så varför ska vi inte i stället planera för att fler människor ska få bo ånära, om det nu knökas in så många bostäder med å-sikt på annan plats? Arenor behöver och bör inte ligga alltför centralt, eftersom de bland annat drar till sig biltrafik utifrån. Och bilar i centrum vill vi väl inte ha.
Av just det skälet är det också ytterst märkligt att det alltjämt ligger ett pärlband av bensinstationer mitt i city, längs Svartbäcksgatan nordväst om polishuset. Mackarna är en reminiscens från en tid då allfarvägen gick genom stan. Den gör så icke mer. Bilar bort, boende in! Så länge de styrande politikerna inte utnyttjar en så extremt attraktiv plats för centrumboende, borde de inte ens andas om att bebygga gamla Kåbo eller gröna parklungor som de vid Mikaelskyrkan och Seminariet! Det är hutlöst planlöst, bakvänt och särdeles okänsligt.
Och nu radhus vid tilltänkt naturreservat i Ulleråker. Här gäller för politikerna att visa på vems sida de står i den vilda dansen på mammons altare. Låt se. Om det nu är så viktigt för människor att bo nära Fyrisån, varför planeras då inte bostäder i stället för arenor? Och hur kan ett område vara nästan reservat ena året och exploateringsmark nästa?
Byggen vid ån får inte stänga ute. Alla måste kunna komma nära stränderna. Och ån måste få synas och glittra - hur brun den än må vara vissa dagar.
Sammantaget får betraktaren uppfattningen att det är spretiga ad hoc-lösningar som driver på Uppsalas förändring just nu, inte genomtänkta strategier. Lösryckta planer omfamnas som "utveckling", och i fartruset flimrar hägringar förbi där Uppsala av vissa ses som ett New York in spe. Men detta är ju Uppsala inte. Identiteten är dock intressant att dissekera. Först då vet vi kanske vart vi är på väg.