Uppriktigt sagt om Ulrica Schenström och en viss (s)kenhelighet

Politikens jaktsäsong är i gång. Eller, annorlunda uttryckt, riksdagens konstitutionutskott (KU) har inlett sin årliga granskning av "statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning". Statsråd och andra nuvarande eller tidigare myndighetspersoner som anmälts till granskning förväntas inställa sig inför utskottet för att bli utfrågade.
Nu har Ulrica Schenström tagit det ovanliga steget att "avböja" utskottets inbjudan - och samtidgt erbjudit sig att besvara utskottets frågor skriftligt. Hon är inte vem som helst. Hon var statsministerns statssekreterare och i den egenskapen chefstjänsteman i statsrådsberedningen, statsministerns kansli.
En kväll då hon hade krisjouren återfanns hon på krogen, vinbeskänkt och i intimt samspråk med en TV4-journalist. Gravt omdömeslöst. Efter några dagars medialt gatlopp kom också avgången.
Socialdemokraterna vill gärna få gnugga in hennes självförvållade förnedring en gång till för att cementera bilden av regeringens inkompetens. Inget att moralisera över. Oppositionen ska jaga regeringen.

Men det finns heller ingen anledning att som socialdemokraterna skenheligt moralisera över Ulrica Schenströms nej. Hon har redan en gång löpt gatloppet och betalat ett högt personligt pris. De flesta, om inte alla, frågor i ärendet är rimligen besvarade. Det som återstår får statsministern klara i KU, med följdfrågor och allt.