Uppriktigt sagt om de plågsamma bristerna i polisens arbete och organisation

Anders Eklund, som mördade 10-åriga Engla, förvarnades av polisen flera timmar innan han greps. Den polis som ringde honom trodde att han kunde vara ett vittne. Det hade just gått ut foton på flickan och en röd bil. Polismannen trodde att föraren redan var hörd eftersom bilderna var utlämnade.
Det innebär att Eklund hade flera timmar på sig att undanröja bevis, vilket försvårar utredningen - och i värsta fall kan bli direkt katastrofalt för utfallet av den.
Detta låter, naturligtvis, fullständigt otroligt - och som höjden av en plågsam och direkt utmanande inkompetens. Kanske ligger det ändå i just det här fallet något i polisens förklaring att man när Eklund förvarnades fortfarande hoppades att flickan var i livet. En renodlad brottsutredning hade fungerat annorlunda.
Individuella tillkortakommanden på fältet, beroende på inkompetens eller otur är en sak - som man rimligen aldrig helt kan gardera sig för. Värre är det med de strukturella brister, uppenbarligen allvarliga och långvariga, som nu sticker i ögonen.

I stället för ett modernt, centralt, riksomfattande register över ouppklarade mord och sexualbrott har polisen ett urgammalt datasystem från 1970-talet, som snarare förefaller att utgöra ett hinder för ett effektivt polisarbete.
Hur blev det så? Och hur kan det förbli så?