Uppland runt på tolv timmar
Tolv timmar, 35 mil, en fotograf och en reporter. Det här är Uppland sommaren 2008.
Foto: Patrik Lundin
Vi hittar hjälpligt på de uppländska vägarna, men lät mest slumpen styra åt vilket håll ratten svängde.
Vi for genom hagar och ängar, kalhyggen och stolta tallar. Och ännu fler tallar. Vi mötte en bruksidyll som nostalgiskt såg fram emot hemvändardagen och en gruva som ivrigt väntade på att öppnas igen. Vi såg blomstrande affärer på väg ut till kusten och beviset på den stora mackdöden inåt landet. Vi gjorde fruktlösa försök att träffa männen bakom myterna i Hallstavik och Tierp och försökte stämma träff med ett spöke i Vänge.
Utmed kusten var luften frisk och salt under dagen och på kvällen doftade mossan längs med skogsvägarna mellan Tärnsjö och Heby.
Vi startade vid Vaksala torg, på östra sidan av stan. Vid foten av Musikens hus och i skuggan av tälten där man säljer frukt och grönsaker.
Vaksala torg 9.45
Abdu Sultan väntar på sin hustru. Hon kan komma i morgon, säger han. Eller om ett år.
- Eller om tio år. Palestinas gränser är stängda.
Han hälsar på hos sin bror som säljer blommor på torget.
Hemma i lägenheten har han inga blommor alls. Han väntar med att göra fint tills hustrun kommer.
- Det är ingen idé nu, säger han.
Väg 288 vidare in på väg 263/661
Vi hamnar bakom en Epa-traktor och färden går långsamt. Vi begrundar rapsfältens självlysande gulhet och skylten på tallen som gör reklam för tractorpulling under kulturveckan i Rasbo.
Bussfickorna är tomma, buss 805 ser vi inte till. Kossorna blänger på oss, slår lojt med svansen och flugorna på deras rumpor makar på sig en aning. Det är stekhett i bilen.
Ica Nära i Rasbo 10.25
Vi köper bullar och Cherry Coke av Ida Erikssson som sitter i kassan. Hennes farfar ägde affären och visst, säger hon, kan man säga att hon har vuxit upp i butiken. Hon ringer efter butikschefen, som är gift med hennes faster. Han heter Henry Alexanderson och har ett ordentligt handslag.
- Mejerivarorna går bäst, och så grönsakerna förstås. Det är konstigt, man tänker att de har sånt själva på gårdarna, säger han.
Han har förlängt öppettiderna och ser till att hitta alla specialburkar och såser och krämer som kunderna frågar efter. Det verkar gå bra för Henry Alexanderson.
Christina Backlunds butik 10.40
Christina Backlunds hund ser ut som en fjällko. Den heter Benni, och man ska absolut inte titta den i de bärnstensgula ögonen. Benni är vild och helt galen och vill leka. I sin butik finns garner och ägg från gården och gurka för tio kronor styck. Det är öppet året om och Christina har döpt butiken efter sina initialer - Ce Be.
- På sommaren kommer såklart fler in och handlar. Men jag har mina stamkunder. Här får man höra om allt, om alla födslar och dödslar.
Vällen Måviksbadet 10.55
Eckerölinjens buss dundrar förbi. Men vid vattnet är det tyst och stilla. Vid badbryggans kant rör sig skräddarna på den blanka vattenytan bland gula näckrosor. Längre bort lägger en man nät från sin vita båt.
Det känns inte som att badplatsen förtjänar att vara öde. Badvattnet är tjänligt säger den stora skylten från kommunen. Platsen är inbjudande och varm. Två gamla strumpor ligger i sanden, i gungställningen hänger två rep utan gunga och ovanför de röda blanka badbyxorna som glömts i omklädningsrummet står det: "Jag älskar dig, Matte".
Skebo bruk 11.51
Vi släntrar på måfå runt i gräset, på grusvägarna, på de små broarna över Skeboån. Vid herrgården möter vi Helen Olgar klädd i blå arbetsbyxor. Hon har märkt kor hela morgonen.
- Trädgårdmästarn kan mer om stället än jag, säger hon och följer med oss till baksidan.
- Olle ska ni prata med. Han är nog i puben, säger trädgårdsmästarn.
Puben har öppet året om för kulturföreningens medlemmar. De är 600 stycken nu. Olle Ringenson blir glad när vi kommer, sträcker ut armarna och säger att han ska visa oss allt. Puben är stängd nu på dagen och Olle Ringenson förbereder för hemvändardagen.
En bruksfamilj med femton barn kunde bo på 40 kvadratmeter, midsommarafton 1913 brast dammen i Skeboån, när bruket gick i konkurs 1924 rev en skrothandlare upp syllarna i järnvägen och sålde allt. Allt sånt berättar Olle Ringenson, och vi hade gärna hört mer. I Skebo kan man stanna en hel dag.
Hallstavik 13.07
Vi har hört talas om en kille som heter Nils. Han samlar på bilar från öststaterna.
- Nils? Som har bilar? Nej, nån sån känner jag inte, säger kvinnan på Cityblomman.
- Jaha, Nicke! utbrister hon när hon tänkt en stund. Jo, han bor ju uppe vid mej. Han har sina bilar ute på macken.
Vi kör ut från Hallstavik igen. Till den nedlagda bensinstationen vid infarten till orten. Inne i verkstan finns Bengt Wennerholm.
- Jo, det blev ju läckage här för tre, fyra år sen. Nu är det bara dieselförsäljning kvar.
Han plockar lite bland muttrarna. Nicke var här nyss, han skulle ner till Apoteket, så han kommer nog snart.
I det torra huggormsgräset står bilarna. Lada, Skoda och DKW. Tistlarna har växt mellan rostig plåt och krossat glas. Lirkat sig in i sprucken stoppning och trasigt golv. Bengt Wennerholm lyfter på motorhuven till en Trabant. Det dammar.
- Jorå, motorn sitter kvar. En tvåtaktare. Ni kan tänka er vad med olyckor det var med de här bilarna efter muren fallit och de kom ut på Autobahn.
Han rycker loss en bit av taket och visar.
- Det är inte ens plåt. Det är nåt annat. Nåt pressat material.
Biten från bilen smulas sönder i våra händer.
Vi får ett mobilnummer till Nicke och ringer. Nils Elvaeus heter han egentligen och han köpte sin första bil när han var tretton. Nu har han ett femtiotal i två olika lador i Uppland. De vid bensinstationen är bara skrotbilar.
- Alla bilarna har jag kört hit själv. Man blir kär i sina bilar. Ingen kvinna kan mäta sig med en vacker bil.
Väg 292 och Hargshamn 14.13
Havsluften blåser in genom de nervevade rutorna när vi passerar Östhammars kommungräns.
Vi gör en snabb avstickare till Hargshamns camping och bad. Vad vi inte vet är att det är där vi kommer att se den största samlingen människor på ett och samma ställe.
Barnen är knottriga i skinnet och vägrar komma upp ur vattnet. Saftflaskan med mjuka kexsmulor värms upp i solen.
Maria Mellqvist hälsar på sin pappa i tre dagar med sina barn Max och Astrid. Sen ska de vidare till Kolmården och Astrid Lindgrens värld.
Vi frågar i kiosken var man kan äta. Det är ont om matställen. Mysigast är att åka till Östhammar.
- För Zorbas - greken, den har fått slå igen.
Lyktan, Gimo 14.50
- Jag har gjort den med hela mitt hjärta, säger Sead Halilovic och ställer fram tallriken med femton köttbullar med mos och lingon. Han blinkar och ler. Vill du ha dill?
- Dill?
- Den blir extra fin nu.
Han strör den torkade dillen över moset. Han skrattar och boxar kollegan Adnan Mehmédovic i sidan och blinkar åt mannen som sitter uppflugen på barpallen tvärsöver bänken.
- Ja, Matti, vad gör man inte för kvinnorna? Om frugan kommer nu, då får man väl en kniv i ryggen. Och så skrattar han igen.
- Lyktan är vida berömt säger Sead Halilovic. Aftonbladet var här tidigare i dag, och Skatteverket.
Väg 292 15.50
Asfalten är grå och grovporig. De vita strecken mellan körfälten är blekta. Utmed vägrenen står skyltarna som varnar för stenskott. En vit minibuss står i diket. Den måste ha kört av vägen i vintras. En spade ligger kvar bland prästkragar och smultron.
Dannemora gruva 16.20
Gruvan ska öppna igen nästa år och Per-Olof Eriksson, som jobbar som guide, säger att det kommer att betyda mycket för bygden. Han dricker sin andra kopp kaffe i Ewa Juhlins butik.
- Jo, jag är tämligen utsjasad, säger han.
I dag har han guidat 35 turister. För några veckor sen kom det turister från Hawaii. De hade sett en bild i National Geographic på en klättrare som på eget bevåg besteg det enorma underjordiska isberget. "A cavern 400 feet below the old mining town of Dannemora, Sweden", står det i bildtexten i tidskriften som Per-Olof Eriksson visar oss.
Han skulle gärna guida mer under jord. Men det är svårt med tillgängligheten.
- Och handikappanpassningen, hur gör man med den?
Tierp 17.18
Vi lyckades aldrig träffa Nicke med bilarna. Nu hoppas vi få träffa Benny. Senare på kvällen kommer vi att stå utanför två stängda butiker och en känsla av att vi missat allt kommer att infinna sig. Men det vet vi inte ännu.
Benny äger Bennys grill. Den ligger mitt i Tierp. Jag var sex år när Bennys Grill öppnade och jag minns mycket väl min första Superstar från det stekbordet. Nu har Benny Djurstedt också öppnat en bad- och tursitanläggning i Berkinge utanför Forsmark. Men han jobbar fortfarande i grillen.
- Benny är på väg. Han börjar sitt pass klockan sex. Ni vet, han jobbar kvällar, nätter och helger här, säger Birgitta Sturesson och vänder en 90-grammare.
Vi har inte tid att vänta. Vi köper två läsk och tackar.
Tierp ska enligt auktoriserade källor vara Sveriges fulaste samhälle. Klart att det är fult. Men när man kan alla gångvägar utantill och har minnen från varenda sten är det svårt att tycka illa om orten för att den är ful. Kiosken som syrran jobbade i är stängd, bion som jag såg Lucky Luke på med pappa har blivit kasino, syrenerna som jag hånglade under med killen i parallellklassen har blommat ut.
Gamla E4
Ändlösa ökenvägar, ödsliga motell, säregna lokalbor. Bilderna från Hollywoods roadtrips smälter samman med det norduppländska landskapet.
Macken i Grissla gnisslar och skälver i blåsten, trädörrarna gnekar i vinden. På 1980-talet kunde man få Texas-burgare och amerikanska pannkakor här. Country Bar hette stället och skyltarna pryddes av bilder på Wyomings rodeoryttare.
Nu är macken mest känd som Kent-macken efter att blivit avbildad i albumet Hagnesta Hill.
Buss 821 går alltjämt trots nya E 4:an och Upptåget. Två passagerare sitter i den. De tittar på oss när vi fotograferar den gamla macken.
Mellan Ullfors och Tärnsjö
Kvällssol mellan tallarna. En myggsvärm hänger över kalhygget, svävar och tar ut riktningen. Det är vanliga skogsmyggor. Inte den blodtörstiga översvämningsmyggan som bor i Tärnsjö.
På den långa, slingriga vägen möter vi två personer och tre bilar. Alla höjer handen i en hälsning.
Neonrören i skylten till Fokus Bio i Östervåla är släckta.
Tärnsjö 18.40
Uno X-macken är den enda macken i Tärnsjö. Den hotas av nedläggning och Anita Laestander är uppsagd av norska Hydro.
Flera tusen bensinstationer kan komma att läggas ner i Sverige, den stora mackdöden brer ut sig. På riksnivå mumlar man om en "norsk konspiration".
- Men jag håller på att förhandla med kommunen, säger Anita Laestander med ett leende. Hon har föreslagit för kommunen att hon själv ska ta över mark och fortsätta driva bensinstation en bit bort.
Väg 254 19.15
Den första överkörda grävlingen. Det kommer att komma en till senare, efter Enköping. Och en död räv. Den kommer att ligga med blicken fäst rakt fram mot oss när vi kommer körande på väg 55 mot Uppsala från Örsundsbro. Solen kommer att få rävens päls att glänsa som koppar.
Vi är sena. En roadtrip är svår att planera. Det känns som att vi behandlar västsidan styvmoderligt. Men så tänker vi på det Anita Laestander sa: "Sandstranden, det är det enda vi har för turisterna här i Tärnsjö." Vi tittar på bilderna i broschyren vi fått. Det ser fint ut, och det får bli en annan gång. Vi måste hinna till den där kända godisaffären innan de stänger.
OK-Q8, Hummelsta 20.10
I två dagar och en natt har han rest nu. Svein-Olav Arrnö kommer från Haugesund i Norge och är på väg till Åbo i Finland. I lastbilen har han motordelar till maskiner. Om två dagar är han framme och lossar. Då ska han också lassa nytt att ta med till Norge.
Nu är det kväll, och han måste vila nio timmar innan han får fortsätta sin resa. Det är han och sex andra långtradare som står vid macken.
Godisstoppet, Hummelsta 20.30
På Godisstoppet finns det 600 olika sorters godis. Folk kommer från Värmland och överallt för att handla. Men vi kommer för sent. Patrik fotar besviket den låsta dörren. Då kommer en svartklädd man mot oss. Hans motorcykel har stått parkerad vid dörren.
- Hallå hej, ropar jag. Jobbar du här?
- Jo.
- Kan du inte berätta för oss om butiken!
Han tittar på mitt block, på Patriks kamera.
- Kommer det här att publiceras?
Jo, medger jag, det kommer det nog.
- Vi ger inga intervjuer. Det har blivit fel så många gånger.
Han sätter sig på motorcykeln. Den går igång.
- Men, vad heter du? ropar jag genom mullret.
- Fredrik!
Han drar hjälmen över huvudet, den glänser till när han svänger ut från parkeringen och ut på E18.
Litslena kyrka 20.53
Solen hänger tung över vetefältet och gör långa skuggor över vägen. I rondellen där man brukar kunna köpa kokosbollar är det tomt. Farbrorn som stått där med sina kokosbollar i minst 25 år har packat ihop för i dag.
Jills affär, Vänge 21.20
I våras gick ett program på tv om Jills affär i Vänge. Det handlade om spökena som Jill brukade se i mjölkdisken. Man tog ett medium till affären som sa att det var den gamle ägaren Hugo som gick igen. Ända från Måviksbadet har vi ringt ett nummer som vi trott går till affären. Det var inte så konstigt att ingen svarat på hela dagen, affären är helt igenbommad.
En man med en schäfer kommer gående.
- Hej, bor du här?
Han heter Kent Andersson och hunden heter Jack. Han bor i det gröna huset bredvid affären. Ovanpå Uffes kiosk. Där låg Hugos affär från början. Kent Andersson bor i Hugos gamla lägenhet.
- Men jag har aldrig sett honom. Inte sen han gick bort förstås.
Nybrogrillen Uppsala 21.45
Ica Maxi, Stenhagen, Flogsta. Vi känner vittringen av stad och matos. Solen har gått ner, snart blir allt grått.
Erica Stjerndahl, Jessica Möller och Josefine Eriksson har varit på Sex and the City. Men Erica och Jessica gick efter fyrtio minuter.
- Det kändes viktigare att komma ut och få en kall öl.
Nu ska de vidare till Bullit.
- Men, vad har ni gjort i Uppland hela dagen? Ni borde ha varit i Stockholm. Iron Maiden spelar ju.
De tre tjejerna går vidare över Nybron. Så står vi där mitt i city, dammiga och lite stela i ryggen. Det är kväll och alla katter är grå. Ja, vad har vi gjort i Uppland hela dagen?
Fyrtio minuter av Sex and the city, tolv timmar av Uppland, jorden runt på 80 dagar, 600 godissorter. Hur många intryck, dofter och smaker kan man proppa i sig? Ingen ro att stanna i idyllen i Skebo bruk, ingen tid att vänta på varken Nicke eller Benny. Och Jill hade stängt affären. Känslan av att man borde vara någon annanstans var hela tiden närvarande.
Slotten valde vi bort, de vackra bruksmiljöerna svischade vi förbi, kulturminnen och fornlämningar lämnade vi därhän. Doften av Uppland steg istället upp från vägkrogen och bensinmacken. Olja och diesel, stekflott och grillkrydda under en het och orange julisol.
Det är resan som är målet sägs det. Och när det gäller roadtrips är det en absolut sanning.
Så jobbar vi med nyheter