Jobbik är inget vanligt främlingsfientligt missnöjesparti av det slag som numera finns i många europeiska folkvalda församlingar. Här har vi att göra med ett parti som även om det inte kräver demokratins avskaffande ändå för tankarna till 30-talets nazistiska rörelser. Förutom hetsen mot Ungerns stora romska minoritet ägnar man sig åt regelbundna antisemitiska utspel och åt att hylla Ungerns samarbete med Nazityskland under andra världskriget. I likhet med äkta nazistpartier håller sig Jobbik också med en paramilitär gren.
Att ett parti av detta slag kan få sjutton procent av väljarna tyder på att något länge varit allvarligt i olag i ungersk politik. Det räcker inte att hänvisa till den globala finanskrisen som slagit utomordentligt hårt mot landet.
Våren 2006 omvaldes den då sittande regeringskoalitionen av socialister och liberaler. Men redan i september samma år briserade en skandal då en bandupptagning läckte ut där premiärministern Ferenc Gyurscany talade om att hans eget socialistparti ljugit för väljarna om tillståndet i ekonomin och samtidigt uttryckte sig nedsättande om allmänhetens fattningsförmåga. I stället för utlovade skattesänkningar förordade Gyurscany skattehöjningar för att klara den svårt underfinansierade offentliga sektorn.
Våldsamma kravaller utbröt i Budapest, men premiärministern lyckades stanna kvar till i mars förra året då han plötsligt avgick till förmån för en partilös ekonom. Tiden sedan dess har varit en ett år lång och plågsam nedräkning till det val som till sist gett en ny politisk majoritet. Men prövningarna behöver inte vara över för det.
Viktor Orban som nu tar över som premiärminister sågs en gång som en inspirerande liberal politiker, men har bytt profil och framstod under krisen 2006 som en renodlad populist som inte heller drog sig för att själv försöka elda på den extrema nationalismen. Inför detta val har han sagt så litet som möjligt. Vill han visa att han kan leda landet i en svår tid så måste han upp till bevis nu.