Som 20-åring började Nina Solomin skriva litteraturkritik på Svenska Dagbladet. Senare blev hon stringer i New York för SvD. På frilansbasis intervjuade hon författare och skrev recensioner och kulturreportage. Egentligen hade hon tänkt stanna tre månader i New York för att besöka en kompis. Det blev två år.
– Jag blev handlöst förälskad i den staden. Det fanns så mycket fascinerande berättelser och det var så lätt att frilansa. Det var lågt hängande frukter hela tiden, säger hon.
Under tiden i New York blev hon nyfiken på de chassidiska judar som rörde sig i området där hon bodde – en grupp ultraortodoxa judar som lever strikt religiöst. Den nyfikenheten resulterade i reportageboken Ok. Amen.
Nu är det andra dagen på nya jobbet som kulturchef på UNT. Kalendern är fulltecknad av möten, Nina Solomin får lov att flytta på ett av dem för att göra plats för intervjun.
Vad är ditt första intryck?
– Vänlig stämning. Mycket kunskap och erfarenhet i huset, svarar hon.
I nästa andetag konstaterar hon att det är en spännande och dynamisk tid för tidningsbranschen. Mycket håller på att stöpas om, på ett positivt sätt, tycker hon. Samtidigt är branschen i gungning ekonomiskt.
Medievanorna förändras, vilket påverkar både berättandet och formatet. Hon syftar på digitaliseringen som i förlängningen kan komma att konkurrera ut papperstidningen helt.
– Nu pågår en lika stor omvälvning som när tryckpressarna kom, säger hon.
Själv läser hon tidningar i mobiltelefonen – Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och sedan en tid även Upsala Nya Tidning. De två förstnämnda lägger ut hela "papperstidningen" på nätet redan klockan 21. Nina Solomin läser alltså morgontidningarna kvällen innan.
Hon verkar inte orolig för journalistikens framtid.
– Oavsett i vilken kanal tidningen publiceras, kommer människor alltid att efterfråga god journalistik med väl underbyggda berättelser och granskningar, säger hon.
Nina Solomin har sitt rotsystem i kulturjournalistikens mylla. Efter tio år som kulturredaktör på tidningen Vi blev hon chefredaktör på tidningen Konstperspektiv. Där hann hon bara vara i fjorton månader. Hon hade inte klivit av efter så kort tid om hon inte blivit uppringd av UNT:s ledning.
– Det som lockade mig med uppdraget här var friheten att få utforma kultursidor med kvalitet och kunna bidra till det offentliga samtalet, säger hon och tillägger:
– Och naturligtvis att bevaka olika konstformer.
I vanliga fall är hon en snabbpratare, men under intervjun formulerar hon sig långsammare, noga med ordvalet. Med risk att låta som en politiker, säger hon skämtsamt.
Som hon ser det är kultursidorna en av de journalistiska genrer där det finns möjlighet att på ett friare sätt fånga upp och diskutera de mest angelägna och akuta frågorna.
– Till exempel lever vi i en omvälvande tid med stora samhälleliga förändringar. Välfärdsstaten kommer troligtvis att se annorlunda ut om tio till tjugo år. Det politiska landskapet håller på att stöpas om. Olika grupper i samhället har hamnat i utanförskap vilket ger utmaningar, säger Nina Solomin.
Hennes mamma är född i Warszawa före andra världskriget och hennes pappa föddes i Sibirien och växte upp i Kina. Båda kom till Sverige på 1950-talet. Ingen av dem hade akademiska yrken i Sverige, men de förde vidare ett intresse för kultur och historier. Från sin mamma har Nina Solomin fått passionen för böcker.
– Hon läste jämt och gav mig alldeles för avancerade böcker att läsa. Som tolvåring läste jag Kafkas Processen och skildringar av förintelsen, säger hon.
Från sin pappa har hon kärleken till historieberättandet. Han hade en enorm fantasi och i stället för godnattsagor berättade han ofta historier från sin barndom i Shanghai.
– Jag var barn till två invandrare och medveten om att min familj var lite annorlunda. Sverige på 70-talet var mer homogent än i dag. Det var små koder, som att mamma pratade alldeles för högt på bussen eller småpratade med främlingar. Sådant kan vara pinsamt när man är barn, men att ha en blandad kulturell bakgrund har nog bidragit till att jag kan ha flera perspektiv på saker, säger hon.
Som 28-åring, efter frilansåren i New York och ett års studier i Jerusalem, bestämde sig Nina Solomin för att återvända till Sverige. Sugen på att prova på radio sökte hon sig till Studio ett i P1 och fick jobb där. Det låter så enkelt.
– Jag har alltid drivits av lust och nyfikenhet. Och jag har haft turen att höra av mig till bra personer som gett mig en chans trots att jag inte haft rätt kontakter, säger hon.
Kortare perioder har hon även jobbat på Dagens Nyheter och Sveriges Television.
2005 gav hon ut sin andra reportagebok, Gränsen. Den handlar om båtflyktingar som kom till Kanarieöarna i början av 2000-talet.
– Det kom telegram: "30 afrikaner har drunknat i Medelhavet." Döda människor flöt iland på Spaniens solkust och Kanarieöarna, men ingen reagerade. Det var så konstigt. Jag tänkte: Vad är det som pågår?, berättar hon
Hon kände att hon nog måste skriva en bok, så hon reste ner till Fuerteventura. Där pratade hon med Rödakorsare och följde med Läkare utan gränser som tog hand om nedkylda överlevare. Hon upptäckte att många av flyktingarna hamnade som svart arbetskraft på tomatplantagerna i Spanien. Det är därför vi kan köpa billiga tomater här i Sverige, konstaterar hon.
– Det var en hemskt jobbig bok att skriva.
Vad ska nästa bok handla om?
– Jag har en idé som jag tyvärr inte kan berätta om. Men jag har också heltidsjobb och tre barn..., svarar hon.
Ett år pluggade hon litteraturvetenskap i Uppsala och hyrde då ett rum i Luthagen. Nu är hon rotad i Stockholm med sin familj och har inga omedelbara planer på att flytta till Uppsala igen.
– Men jag ser fram emot att sätta mig in i det blomstrande kulturutbudet här. Det ska bli roligt att lära känna det och se hur vi kan bevaka det på bästa sätt, säger hon.
När Nina Solomin är ledig älskar hon att stå i köket och steka pannkakor till sina barn och deras kompisar, samtidigt som hon lyssnar på P1 eller jazzmusik.
– Det är väldigt avkopplande, en handgriplig syssla som kräver total närvaro och samtidigt, misstänker jag, tillfredsställer något slags mänsklig instinkt att mata sina barn.