Unik Uppsalastudie - Ingen genetisk variation bland hingstar
Kan människorna redan för 6 000 år sedan ha känt till så mycket om arv att de lät hingstar med bra egenskaper betäcka byns och grannbyns ston? Den frågan ställer sig Uppsalaforskaren Hans Ellegren efter fem års studier kring tamhästens historia.
En rimlig slutsats var att människor hade börjat tämja lokala vildhästar på många olika håll ungefär samtidigt. De kanske hade hört hur överlägsen hästen var i krig och jakt?
Helt annat resultat
I den nya studien, som nu publiceras i tidskriften Nature Genetics, har analysen upprepats på Y-kromosomen, männens, det vill säga hingstarnas, bidrag till hästens utveckling. Och då blev resultatet ett helt annat. Efter att ha analyserat nästan 15 000 byggstenar (baser) på Y-kromosomen från 15 olika hästraser tvingades forskarna konstatera att de inte hittade någon variation alls!
- Från början använde vi en ganska enkel metod, förklarar professor Hans Ellegren.
- När vi inte hittade några genetiska variationer alls, började vi förstås undra om det var något fel på metoden. Med hjälp av DNA-sekvensering läste vi av samtliga 15 000 baser hos 52 hästar av 15 olika raser. Det var ett jättejobb, men resultatet blev detsamma. Det fanns ingen genetisk variation.
Ursprungliga raser
För den här studien valde man ut så ursprungliga hästraser som möjligt. Nio var europeiska, bland dem ardenner, exmoor, fjording, gotlandsruss, islänning, nordsvensk och shetlandsponny; övriga sex var asiatiska, bland dem arab och thaiponny.
En naturlig fråga är förstås vad det här kan bero på.
- Jag tror det kan finnas två möjligheter, svarar Hans Ellegren.
- Den ena möjligheten är att människorna redan för 6 000 år sedan förstod att egenskaper ärvdes och att de därför lät hingstar med goda egenskaper betäcka både den egna byns och grannbyns ston.
- Det skulle innebära att man bara valde ut ett begränsat antal hingstar men hade många ston. Om man fortsätter med ett sådant urval blir färre och färre fädernelinjer kvar, till slut kanske bara en enda.
"Lika spännande teorier"
- En annan möjlighet är att man började tämja hästar, inte på många platser ungefär samtidigt, utan på ett ställe. Därifrån fördes sedan hästen med vid folkens vandringar. Det var lätt att fånga vilda ston och para dem med medförda tamhingstar som visat sig ha goda egenskaper. Det skulle kunna förklara varför vi fann så många honlinjer i den förra studien.
Hans Ellegren kan i dag inte säga vilken av teorierna som är troligast eller om en kombination av dem kanske är förklaringen.
- Jag tycker båda teorierna är lika spännande.
Fotnot: Hans Ellegren är professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet. I studien medverkade bland andra doktoranderna Gabriella Lindgren, Niclas Backström, Linda Hellborg och Annika Einarsson.
Så jobbar vi med nyheter