Ungas fritid - vems ansvar?
Det är kallt och blött, men killarna är här ändå. Asfaltsplätten utanför den ena pizzerian i Stenhagen har blivit deras ungdomsgård. Varför?
Foto: Linn Kierkegaard
Två till killar ansluter, tjenar och frågar vad som händer. Ciggpaketet skickas runt.
Inget händer. Inget som inte händer alla andra vardagkvällar. Det är här, utanför pizzeria Monaco mitt i Stenhagen, som många av stadsdelens killar - nästan aldrig några tjejer - hänger. Vardag som helg. Ibland är de bara två, ofta runt tjugo. De flesta är mellan sexton och arton år. För gamla för fritidsgården, där man fortfarande ska gå på högstadiet.
- Det är skit att stå här och frysa och inte ha någon annanstans att gå, säger 15-årige Jehja och snärtar i väg en glödande fimp.
- Vi vill ha en ungdomsgård. Eller vad som helst. Ett it-kafé, ett ställe att kunna träffas på, säger 18-årige Sair.
Drar till skogen
När de hängt vid pizzerian ett tag och kanske spelat bort lite pengar på spelautomaterna därinne, brukar de dra i väg någonstans, berättar de. Vart slirar de lite på. 18-årige Shaho rycker på axlarna.
- Till skogen ibland till exempel. Bara chilla och röka och sånt.
En till kille i svarta kläder dyker upp runt hörnet, undrar vad vi gör här med block och kamera. Han vill vara anonym, "kalla mig Aza", men berättar att han är tjugo år och hängde mycket här vid pizzerian för något år sedan. Nu söker han jobb och kommer hit mer sällan. Varje gång blir han bedrövad över hur allting fortsätter, år efter år.
- Det är katastrof. Ungdomar här har inget ställe att samlas på. Egentligen har man väl ingen rätt att bara kräva massa saker, men det sägs ju att det satsas på att få bort kriminalitet - men vad är det man satsar på undrar jag? Vi har då inte sett ett skit av pengarna. Att inte ha nåt annat att göra än att stå här leder till kriminalitet.
Men har man inte ett personligt ansvar?
- Jo, men när man är 18 tänker man fuck det där. Man bryr sig inte, det kvittar vad som händer i livet. Man har ändå inget. De unga som vi snackar om kommer inte direkt från Svenssonfamiljer om jag säger så, de har det inte så lätt.
Han vet vad som behövs här i Stenhagen: ett ställe där unga kan träffas och där det finns vettiga vuxna att prata med.
-þf>Vuxna måste söka upp ungdomarna. Ungdomarna kommer aldrig att söka upp de vuxna.
När vi lämnar dem i det mörka regnet står de kvar. Snackar och tänder nya cigaretter.
Fotbollen ett alternativ
Att det inte finns något alls är inte helt sant. Vid niotiden fyra kvällar i veckan är alla som vill välkomna att spela fotboll i Stenhagenskolans idrottshall. Och många känner sig välkomna. Ibland är det uppemot 100 unga killar här, många av dem är samma personer som håller till utanför pizzerian.
- Det är skitbra att vi får tillgång till fotbollshallen, särskilt fredag- och lördagkvällar. Hade man inte haft den här hallen skulle många gå ut och festa och dricka och göra andra grejer, säger 19-årige fotbollsledaren Mohammed Malla.
Men alla killar som inte gillar fotboll då? För att inte tala om Stenhagens tjejer - var är de?
Det egna initiativet
- Tjejerna syns inte, vi ska liksom inte märkas för mycket. Men vi vill synas! Alla tjejer, och killar med för den delen, ska veta att de kan komma till oss.
Det säger Linda Elsoudi, som sitter i styrelsen för ungdomsföreningen Vi vill. Föreningen startade för ett och ett halvt år sedan, då ett gäng gäng mestadels arbetslösa tjejer och killar i 20-årsåldern - däribland Linda Elsoudi - tröttnade på att inte ha något att göra.
- Vi kände att vi måste sysselsätta andra unga i Stenhagen. Och oss själva.
Fixar evenemang
Genom Uppsala kommun fick de en lokal alldeles vid Stenhagens fritidsgård, där de har möten och planerar verksamheter. Föreningen har i dag omkring 100 medlemmar och har arrangerat många evenemang, bland annat Fett me kärlek i Fyrishov och en kulturdag i Fyrispark. Nu jobbar man för att starta ett it-kafé i Stenhagen.
- Det ska vara ett centrum där alla är välkomna för att träffas och prata. Har man gått ut nian finns det i dag ingenstans att gå. Det behövs verkligen något för dem, så att de slipper hänga ute varje kväll. Om vi får hit dem så kan de göra något vettigt, säger Linda Elsoudi.
- Och kommunen borde satsa mer på dem.
Så vad gör kommunen?
Men ungdomar som är mellan 16 och 18 år är en svår grupp att nå. Det menar i alla fall Stig Bernsten, som är föreståndare för fritidsgården i Stenhagen.
När han började på fritidsgården hösten 2003 var den öppen för alla upp till och med 18 år.
- Det var jättestökigt och bråkigt och de yngre vågade inte vara där. Jag kände att det här klarar jag inte av, vi kan inte jobba med dem som förstör och sabbar.
Så Stig Bernsten fick okej från Uppsala kommun att sänka maxåldern så att bara högstadieelever fick gå där. Varpå de äldre blev förbannade och undrade vad han höll på med.
- För att skapa något annat för 16- till 20-åringarna ordnade vi stormöten där de fick berätta vad de ville göra. Önskemålen blev att spela spontanfotboll på kvällstid och möjlighet att se fotbollsmatcher på tv.
"Det satsas mycket"
Så blev det också. Fyra sena kvällar i veckan spelas det numera fotboll i Stenhagenskolans idrottshall. I omgångar visar man också matcher på söndagseftermiddagar i ena delen av fritidsgården på en tv som kommunen gav bidrag till.
Men andra kvällar och tider, vad finns då?
- Ungdomsföreningen Vi vill finns ju, om man vill engagera sig där. Det är en förening som fritidsgården i Stenhagen stöttar, säger Stig Bernsten.
Han håller inte med om att det satsas lite pengar på Stenhagens unga. Snarare tvärtom: Stenhagen är ett prioriterat område, säger han.
- Däremot är det svårt att nå just 16- till 18-åringarna. De är så pass gamla att de vant sig vid att bestämma över sig själva. Men på fritidsgården måste vi ha vissa regler som alla ska följa. Skulle äldre ungdomar vara intresserade av att vara förebilder är de hjärtligt välkomna att komma och visa det och sedan fortsätta som timvikarier om behovet finns.
Så jobbar vi med nyheter