En 26-årig son som bor hemma och som tillbringar sin tid framför datorn. När han tog studenten hade han höga mål för framtiden. Efter några ströjobb tappade han lusten och blev passiv.
Eller en 24-årig dotter som har hundra procent fritid och inget jobb. Hon får ett raseriutbrott när föräldrarna ber henne hjälpa till mer hemma. Hinner inte, ska ut med kompisar, ner på stan.
Det finns i dag uppemot 120 000 människor mellan 16 och 25 år som varken jobbar, studerar eller har praktik. Det visar rapporten Unga i arbetslivet från Ungdomsstyrelsen. Det är ofta efter studenten som tillvaron rasar ihop. Många förblir utan sysselsättning i flera år och lever på sina föräldrar.
– Det handlar om en väldigt stor grupp unga som det tar stopp för. Men vi ser det inte bara här. I Japan talar man om en miljon unga, oftast äldste sonen, som isolerat sig i hemmen som ett sätt att skydda sig mot alla prestationskrav, säger Karin Enqvist, psykoterapeut som specialiserat sig på unga vuxna.
Tidigare i höstas gav hon tillsammans med journalisten Helene Lumholdt ut boken Limbo – om att fastna på tröskeln till vuxenvärlden. Den är skriven för föräldrar som famlar efter sätt att hjälpa sina barn. Och responsen har varit enorm. Hon beskriver det som en fördämning som brustit kring en av vår tids mest outtalade samhällsproblem:
– Många unga känner en stor osäkerhet och vågar inte tro på sig själva. De vågar inte ta klivet ut i vuxenvärlden och blir kvar hemma på sitt rum. Många har också höga förväntningar på vuxenlivet. Men när det inte blir som de tänkt sig, tappar de energin och kommer inte vidare.
Karin Enqvist ser flera förklaringar till att det blivit så här. Vi lever i en tid då det egna jaget, blivit ett varumärke som ska packas med intressanta och säljande värden och sedan marknadsföras som vilken vara som helst. Det finns en stor press på unga i dag att vara bäst och fixa sin egen framtid, för ingen annan gör det åt dig.
Den unga generationen har också föräldrar som krattat manegen och som skyddat sina barn från kriser och konflikter. De har hjälpt sitt barn på vägen mot vad de tror är bättre självkänsla genom att tala om för dem hur unika och begåvade de är, utan att de egentligen behöver prestera så mycket. Om någon lärare gett dåliga betyg, har det varit fel på läraren, inte på barnet. De har skjutsat hit och dit, valt dagis, bytt skola när det uppstått något problem och så vidare.
– De har skyddats från svårigheter, har inte fått chansen att etablera en egen självkänsla och har därför ingen beredskap för att hitta egna lösningar, säger Karin Enqvist.
Killar fastnar över nätet och blir förslöade, tjejer tror oftast inte att de är värda något och drabbas av panikångest inför alla val. Även om ens barn i lagens mening är vuxen, känner de flesta föräldrar ett moraliskt ansvar att träda in.
– Det är en balansgång. Kan man hjälpa sitt barn ska man göra det. Med det menar jag inte att man ska köpa en bostadsrätt i Stockholms innerstad. Man kan visa hur man söker bostad på egen hand, utnyttja sina egna kontakter och uppmuntra dem att bo i andra, tredje eller fjärde hand, säger Karin Enqvist.
Föräldrar kan känna skam och skuld att deras barn inte ”lyckats” som bor kvar hemma och inte tar sig för med något.
– Det gäller särskilt mammorna. De kan känna en vanmakt av att inte räcka till. Man får försöka mötas som vuxen till en vuxen. Inte tjata om att göra si eller så och komma med lösningar. Mer av att finnas där och lyssna, peppa.
Men har det inte alltid varit okej att pröva sig fram några år efter studenten?
– Det är jättebra att fundera, testa olika saker. Det är när man fastnar, får dålig självkänsla och isolerar sig som det blir ett problem och där hamnar allt fler i dag, säger Karin Enqvist.
Om ens vuxna barn stänger in sig och visar tecken på nedstämdhet, kan det vara bra att söka hjälp utifrån. Inte alltid så lätt, när man är för gammal för ungdomsmottagningarna (max 23 år) och för frisk för vuxenpsykiatrin.
Men Karin Enqvist råder ändå att ta hjälp utifrån om det krisar. Det kan räcka långt med en neutral samtalspartner utanför familjen. Som ung är man fortfarande öppen för förändringar. Man har inte stelnat i sitt tankesätt på samma sätt som äldre och har lättare att komma vidare och må bättre.