Unga arbetslösa stannar i Hofors

Ungdomsarbetslösheten sätter Hofors på kartan. Bruksorten i västra Gästrikland har proportionellt flest arbetslösa ungdomar i landet. Var fjärde saknar sysselsättning. Dagens Nyheter och Aftonbladet har varit på besök och pratat med arbetslösa 20-åringar.
Vinklingen känns igen från andra reportage i samma genre. Syftet är att skildra krisens framfart. Journalisterna vill berätta om offren för finanshajarna.

Problemen i Hofors kan bara delvis skyllas på lågkonjunkturen. Det är visserligen sant att största privata arbetsgivaren Ovako dragit ner. Sant är också att kommunen kastat sig på nödbromsen och sparkat timanställda och vikarier. Två födkrokar för ungdomar är alltså borta. Men sant är också att det nästan aldrig funnits jobb till alla. Några av ungdomarna som intervjuas har varit arbetslösa ett par år. Inte ens under brinnande högkonjunktur gick det att få jobb.
Hofors är ingen tillväxtort. När det vänder uppåt igen är det inte här de nya jobben kommer. Detsamma kan sägas om andra gamla bruksorter ute i landet. Jobben finns någon annanstans.
Det går kanske att uppröras över hur unga och arbetsföra lever på bidrag. Om det bara handlade om slöseri med skattepengar hade det varit en sak. Nu handlar det om betydligt allvarligare ting: framtidstro och hopp. Problemet är inte att ungdomar under en period är beroende av bidrag, problemet är att de stannar på hemorten.

Ett återkommande tema i medierapporteringen går ut på att man hemskt gärna vill ha ett jobb men absolut inte vill flytta någon annanstans. Inte ens till närmaste stad. Den inställningen är förståelig hos en medelålders man eller kvinna som etablerat sig med barn, bostad och umgänge. Däremot är det svårt att begripa varför någon som precis slutat gymnasiet väljer långtidsarbetslöshet framför att flytta på sig.
En gång i tiden var industribygder som Hofors smältdeglar dit människor flyttade långväga ifrån. Nybyggarnas barnbarn vägrar ironiskt nog att röra sig ur fläcken. Bristen på fantasi är skrämmande.
Västra Gästrikland hör till Socialdemokraternas absolut starkaste fästen. Finns det en diskussion i partiet om vad som är på väg att hända där arbetarrörelsen traditionellt varit starkast? Kan det verkligen vara meningen att en hel generation ska fastna i utanförskap?