Systrarna Sidra och Rukaia Aldiab gillar att gå på tjejkväll på fritidsgården. Trots skjutningar i stadsdelen är de inte rädda. "Vi är bara mörkrädda," säger de.
– Människor här är jättetrevliga; de är hjälpsamma och kramas, säger 13-åriga Sidra Aldiab när vi träffas på fritidsgården i Gränby en vanlig kväll.
Det pågår ett vardagsliv i Gränby som det nästan aldrig talas om, det är annorlunda än den mediala bilden med brott och kriminalitet i fokus. Hur är det att bo i Gränby om man är ung? Det ska jag ta reda på. Första besöket blir hos fritidsgårdens tjejgrupp.
13-åriga Sidra Aldiab säger att de har hur kul som helst i tjejgruppen, de fixar fransar, åker till Fyrishov men pratar aldrig om skjutningarna i Gränby. Det gör de inte i skolan heller eller hemma.
– Vi har bara kul, säger hon.
Sidra är här med sin syster Rukaia Aldiab, som är 12 år.
– Det är sådär, men nära till affärer och till skolan, och det är bra. Man behöver inte åka buss så det blir inte så stor grej när man ska någonstans, säger hon.
De tycker det är jobbigt att det har varit skjutningar i området men ingen av dem är rädda till vardags. De känner sig trygga, en orsak är att de känner många i området. De vet inte vilka som är kriminella men hänger aldrig med killar som är jättemycket äldre, säger de.
– Det skulle vi inte få för mamma.
– Nej, vi är inte rädda, bara mörkrädda, säger Rukaia och hennes syster nickar.
Vad saknar ni i Gränby?
– Ljus. Jag skulle vilja ha starkare utebelysning. En del lampor lyser jättesvagt eller blinkar, säger Rukaia Aldiab.
– Vi hade en park bakom vårt hus där vi var ofta men det roliga togs bort. Kvar blev bara grus, säger Sidra.
Ännu fler tjejer dyker upp för att delta i tjejkvällen som pågår två gånger i veckan.
Doha Alabtah, Rama Allu, Zena Hawija och Hanna Rasoul gillar tjejkvällarna på fritidsgården i Gränby. De är inte rädda att gå ut trots skjutningarna i stadsdelen där de bor.
Hanna Rasoul, som är 13 år, har tyckt att det har varit läskigt när hon hört smällar och inte vetat om det var skott eller fyrverkerier.
– Då var jag livrädd och det var svårt att sova, säger hon.
Nu bor hon inte längre här. Familjen har flyttat till Gamla Uppsala men hon går kvar på Gränbyskolan. Precis som alla hennes kompisar.
– Det är kul att bo i villa i Gamla Uppsala men jag saknar att inte kunna springa hem på rasterna eller bara att gå ut ur lägenheten och träffa kompisarna. Nu måste jag åka buss eller cykel när jag ska hem på kvällen, säger hon.
– Ja, om man vill träffa kompisar är det enkelt och snabbt. Inget man behöver planera. Det gör det roligt att bo här, säger Rama Allu som är 15 år.
Och rädd är hon inte. Inte hennes kompisar heller.
– Här är roligt och skönt att ha nära till skolan. Jag känner mig trygg i Gränby och polisen brukar komma fort vid skjutningar, säger Doha Alabtah, 14 år.
– Jag tycker de kommer snabbare nu än förut. Kanske har jag varit lite rädd just om man hör skott eller grejer. Men jag känner mig inte rädd sen, säger Zena Hawija som är 14 år.
De tre kommer från Syrien och har alla otäcka minnen från kriget trots att de var väldigt unga när familjerna flydde.
Zena Hawija, Doha Alabtah och Rama Allu trivs bra i Gränby men alla vill flytta därifrån när de gått ur skolan. De vill resa utomlands.
Vad saknar ni i Gränby?
– Här finns det mesta man behöver. Ska man handla finns ju Gränby centrum, där hänger vi ibland med kompisar och i stora Regnbågsparken, säger Zana Hawija.
Vi pratar om var de vill bo när de gått ur skolan. De nämner bland annat New York, Egypten, England. De har släktingar utspridda över världen och vill upptäcka nya länder och städer.
– Jag vill inte att mina barn ska växa upp i Gränby. Det vore ingen utveckling, säger Hanna Rasoul.
Fritidsledarna Melinda Sahindal och Adele Johansson Byberg berättar att tjejkvällarna är populära, att de fått ett uppsving på senaste tiden. Och det är verkligen är en massa tjejer i lokalen, ljudnivån är hög och kön blir lång när fikat serveras.
Melinda Sahindal och Adele Johansson Byberg är fritidsledare på fritidsgården i Gränby. De håller i tjejkvällarna som har fått ett stort uppsving, säger de.
– Vi vill ge tjejerna upplevelser som de kanske inte får annars. Vi brukar göra utflykter, gå på bio och bjuda hit intressanta personer, säger Adele Johansson Byberg.
I en lokal intill pågår musikproduktion. Jag knackar på. Jonas Scharafinski är ledare för kursen "Elementa".
– Här måste alla kunna lita på varandra för att bli kreativa. Det får bli vad det blir: guld eller bajs.
Musikproduktionen är för alla i åldrarna 13-20 år. En av dem är Yad Checxz som är 18 år. Han har vuxit upp i Gränby men flyttat till Gottsunda, och är tillbaka för att spela in hiphop.
Yad Checxz och Jean-Luc Nahimana är i Gränby för att skapa musik. "Jag behöver min dos Gränby, säger Yad Checxz.
– Jag känner hemlängtan. Jag behöver min dos av Gränby. Varje dag säger jag till mamma att vi borde flytta tillbaka hit. Jag älskar Gränby, säger han.
Yad berättar att han har fina minnen från sin uppväxt och att det var som en egen värld. Han beskriver sina promenader i området och hur han alltid träffar på folk som han känner.
Vad saknar du här?
– Området borde ha fler fritidsaktiviteter.
Om skjutningarna säger att han inte har påverkats av det.
Han ser många likheter mellan Gottsunda och Gränby men att det finns fler ställen att gå till i Gottsunda och fler poliser.
Jean-Luc Nahimana, som är 20 år, har den motsatta Gränbybakgrunden än Yad. Han flyttade hit 2017 med sin mamma och sina två bröder. Tidigare bodde de i Österbybruk.
Han har inte heller påverkats av skjutningarna.
– Det är inget problem för mig. Jag trivs här och känner mig trygg. Jag är inte involverad i några våldsamheter. Och håller inte till på gatorna, säger han.
Jean-Luc vill mest bara syssla med musikproduktion och tror inte att han kommer att bo kvar i Gränby så länge till.
– Nu säger jag emot mig själv; men jag vill bo på en något lugnare plats.
Han vill utbilda sig i musik och gärna i Danmark där hans kusiner bor.
Saknar du något i Gränby?
– Något kollektivt som är bra för många. Scener för uppträdanden.
Samir Hussaini, Nanna Castillo, Kristopher Pira och Nito Vega sitter på scenkanten i Gränbyskolans aula. Snart ska kvällens teater- och filmkurs dra igång.
Det är han inte ensam om. Tre tjejer på skolgården krokar arm med mig och visar vägen till aulan. Där håller Kulturparken film- och teaterkurser, flera varje vecka för unga i åldrarna 9-19 år. Tjejerna vill stanna fast deras kurstid är slut.
– Vi skulle kunna ha fler kurser men största utmaningen är avsaknaden av bra lokaler, säger Nanna Castillo som är konstnärliga ledare.
Hon berättar att ungdomarna ofta kommer in på djupa ämnen på scenen eller framför filmkameran. Att de har behov av att prata om svårigheter i deras liv. Nanna peppar ungdomarna att tro på sig själva och konstaterar att bilden av Gränby som ett utsatt område påverkar dem på negativt.
– En del ser sig själva som losers eftersom det är så samhället ser på dem. Många har redan tuffa liv, är vana att kämpa och blir riktiga krigare men så kommer samhället och värdesätter inte deras erfarenheter och superkrafter, säger Nanna Castillo, och hejar på Kristopher Pira, en av de första på plats den här kvällen.
– Här jag har mina kompisar, säger han och ser glad ut.