– Ojämställdheten är osynlig för oss för att den är en så självklar del av våra liv. Men att kön är viktigt i vår kultur blir tydligt när man råkat säga fel – hon i stället för han eller tvärtom. Sällan blir vi mer generade, säger Kristina Henkel, jämställdhetskonsult i skola och förskola och en av författarna till boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2.
Hon tycker att jämställdhetsarbete handlar om att ge barnen fler alternativ än de klassiska flick- och pojkrollerna.
– Självklart ska vi låta tjejer vara tjejer och killar vara killar, men inte bara på två sätt. Att vara tjej eller kille kan vara 100 olika saker. Jämställdhet handlar inte om att alla ska vara likadana – tvärtom – det handlar om att lägga till alternativ, inte ta bort.
Genusfälla 1: ”Åh vad kära de är”
Din fyraåriga dotter är bästis med en kille. Det är så gulligt, tänker ni och kommenterar hur de tindrar med ögonen. ”Tänk att hon redan börjat ta hem killar” skämtar ni när han följer med hem från förskolan.
– När barnen är tre–fyra år slutar ofta tjejer och killar att leka med varandra. Här måste man se vad vi vuxna bidrar med. Det vi signalerar med våra kommentarer är att flickor och pojkar inte kan ha en vanlig kompisrelation, säger Kristina Henkel.
Tips: Försök hitta förebilder i böcker och filmer. Pippi är ju till exempel bästis med Tommy. I leken övar barnen på de roller och egenskaper som de har med sig resten av livet. Uppmuntra barnen till nya lekar, men utgå ifrån deras egna intressen – kanske kan Batman hämta på förskolan, kanske är Barbie en osynlig spion?
Genusfälla 2: ”Skärp er nu killar!”
”Knyt skorna! Akta den där! Tyst nu, skärp er killar!” Känns det igen? Det eviga tjatet på de busiga killarna. Vi använder färre ord när vi pratar med pojkar än med flickor, och vi litar mer till flickornas förmåga att kommunicera och resonera. Pojkar får fler tillsägelser och fler ”inte”. Men rollen som den som bråkar och förstör är tung att hamna i och inte så rolig att behöva leva upp till.
– Killar har sämre betyg än tjejer i alla ämnen utom gympa, och en orsak är att vi ger dem ett sämre ordförråd. När vi tjatar på barnen blir det en monolog där vi inte förväntar oss något svar. Men det handlar också om avstånd – pojkar leker ofta längre ifrån föräldrarna och man får ropa till dem. Flickor sitter oftare i knät, och då är möjligheterna till kommunikation mycket bättre, säger Kristina Henkel.
Tips: Försök att undvika ordet inte – säg vad du vill att barnet ska göra i stället för vad det inte ska göra. Tjatet blir lätt en självuppfyllande profetia; killar förväntas vara stökiga och blir därför det. Undvik att benämna grupper av barn som tjejer eller killar – det som händer när vi gör det är att vi befäster att barnen tillhör två olika grupper. Använd barnens namn eller rätt och slätt ”barn” i stället.
Genusfälla 3: ”Vad fin du är”
När din dotter kommer till dagis i prinsessklänning överöses hon med komplimanger för sitt utseende. Går hon i mjukisbyxor och T-shirt händer – ingenting.
– Det handlar egentligen inte om vad barnen har på sig utan om vad vi vuxna läser in i det. Våra kommentarer speglar det vi ser, och barnen förstår att de får uppmärksamhet och bekräftelse om de är söta, fina eller tuffa. Det är förödande för självkänslan, säger Kristina Henkel.
Tips: Ställ en fråga och uppmärksamma barnet som person – i stället för att säga ”Vilka tuffa skor” kan du säga ”Hur känns det att ha de där skorna på sig? Är de bra att hoppa i?” Ett sätt att avdramatisera statusmarkörer är att ge fler tillgång till dem. Låt alla barn få prova färgen rosa, ha hårspännen och roliga snoddar, eller de tuffa superhjältekläderna.