Den 16 augusti 2022 kallas en ambulans till en adress i Luthagen. Sanna Östergren har fått hjärtstopp till följd av en överdos. Hon är 24 år.
Hon förs i ilfart till akuten på Akademiska sjukhuset med en blandning preparat i kroppen.
Sannas mamma Ulrika Östergren tog sig dit på cykel, men hon minns inte vägen dit.
Vid receptionen möter hon Sannas pappa. De tas emot av en undersköterska som visar dem in i ett rum. Läkarna talar i lugn men allvarlig ton och säger att de kommer med det besked man aldrig vill lämna till en förälder. Sanna är död.
I nästa rum får de se henne. Ulrika sitter med sin dotter länge, går in och ut, vill inte lämna.
Nästan ett år har gått sedan Ulrika Östergren fick ta farväl av sin dotter på akuten. Hon har fortfarande svårt att acceptera det som har hänt. Hon hade ingen aning om att Sanna hade hamnat i missbruk.
I ett par artiklar har UNT berättat om unga och droger och bland annat en oroväckande utveckling gällande nätdrogen kristall i Uppsala. Användandet är vanligare i länet än i andra delar i landet och kryper ner i åldrarna. På bara ett par timmar kan unga få knark levererat på beställning via appen Snapchat.
Ulrika Östergren hör av sig till tidningen efter att hon läst granskningen. Efter Sannas överdos kom det fram att hon tidigare provat kristall, ett preparat förknippat med eufori och hög puls, men också stora risker. Ulrika Östergren oroar sig för att lättillgängligheten skapar en inkörsport för unga in i missbruk.
När vi träffar henne på ett café i centrala Uppsala säger hon att det känns bra att prata om Sanna. Efter dotterns död kom en överväldigande våg av vänner och bekanta som hörde av sig för att visa stöd. Nu har telefonen slutat ringa.
Ulrika tror att många nog tycker att det är svårt att veta hur de ska förhålla sig till henne.
– De kanske tänker att tiden går och att saker blir bättre. Men det är egentligen nu jag behöver stödet som mest.
Att berätta om Sanna är ett sätt att bearbeta sorgen.
Det blir tydligt under vårt samtal att det är viktigt för henne att lyfta fram hur lätt det kan vara för unga människor som mår dåligt att gripa efter den tillfälliga lindring som droger kan ge.
– Många unga kanske mår dåligt och upplever att vård från sjukvården inte hjälper, och då kanske man får tag på det här som gör att allt känns bra för stunden. Och det kanske går bra ena gången, medan den andra gången leder till förgiftning, säger hon.
Ännu viktigare, fortsätter Ulrika, är att människor runt omkring den som mår dåligt måste våga slå larm och prata om det.
Efter Sannas död har familjen försökt kartlägga hennes sista två veckor i livet. Det har kommit fram att vissa personer i Sannas närhet visste om hennes missbruk. Ulrika Östergren säger att hon länge var väldigt arg över att ingen sade någonting.
– Om jag hade fått veta så hade jag åkt och hämtat henne, tagit hem henne, hjälpt henne. Varför kunde inte någon tala om? Då kanske jag hade kunnat göra någonting tidigare. Det är så viktigt om man ser eller vet någonting, att tala om det för föräldrarna. De som hamnat i missbruk kommer inte ur det själva, de behöver hjälp.
Hon varnar också för hur förrädiskt missbruk kan vara.
– Det enda jag märkte på henne var att hon hade blivit så smal, men det första man tänker på är ju inte att man går på droger då.
Våren innan Sanna dog blev hon sjukskriven. Enligt Ulrika Östergren var det till följd av den höga pressen på jobbet inom vården. Sanna hade tidigare mått dåligt i perioder, men alltid tagit tag i saken själv genom att prata med en skolkurator och sin mamma. Ulrika och Sanna hördes varje dag, framförallt på Facetime och Snapchat.
– Man förstod att hon mådde dåligt men så blev det bättre emellanåt.
Idag går Ulrika i sorgegrupper i kyrkan och pratar med en psykolog för att handskas med sorgen. Att vara ute och gå och cykla i naturen hjälper också för att dämpa ångesten, men det största stödet har varit familjen och de tre närmsta väninnorna.
– Det är olika dag till dag, ibland går det bättre. Men man blir förändrad. Jag var en annan förut, säger hon.
Snart har ett år gått sedan Sannas död.
– Hon levde ena dagen och var borta andra. Vi bär alla i familjen på vår egen sorg och hanterar det på olika vis. Jag har fortfarande svårt att se bilder och filmer där hon skrattar. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne.