Ullenhags-doktrinen?

Fp "släpper krav att gå in i Nato". Så löd rubriken över en nyhetspuff i Svenska Dagbladet i går, av vilken man kunde få intrycket att partisekreterare Erik Ullenhag på egen hand skulle ha lagt om folkpartiets politik i denna fråga.
Så illa är det, förstås, inte. Någon Ullenhags-doktrin av innebörden att folkpartiet överger sin programfästa ståndpunkt sedan 1999 om att Sverige bör bli medlem av Nato existerar inte - även om en slarver till SvD-redigerare med underutvecklad känsla för ord och nyanser för en sekund lyckades förmedla ett motsatt intryck.
Sedan tidigare har statsministern fastslagit att Nato-frågan inte är aktuell under denna mandatperiod. Vad partisekreterare Ullenhag nu i all enkelhet meddelar är att han inte tror att den blir aktuell under nästa mandatperiod heller. Surprise, surprise.

En majoritet av svenska folket är emot. Allians för Sverige är splittrad. För att aktualisera frågan krävs en bred förankring - både hos svenska folket, inom alliansen - och över blockgränsen. Så lyder motiveringen, i sig invändningsfri.
Det är i och för sig lite svårt att se poängen med denna defaitistiska deklaration, just nu när säkerhetspolitiken faktiskt är en hetare fråga än på länge. Historien lär oss ju att aldrig säga aldrig. Utvecklingen kan ta oväntade vändningar - om några år eller något decennium. Då kanske Nato-frågan ter sig helt annorlunda, och då vore det en fördel om åtminstone ett parti konsekvent och med en viss uthållighet argumenterat för Nato-medlemskap.
Men folkpartiet har ändå tänkt längre, och bättre, i denna fråga än något annat parti. I anslutning till intervjun med Ullenhag uttalar sig ett par partisekreterarkollegor om Nato-frågan. Marita Ulvskog (s) exponerar en magnifik politisk tondövhet:
- Som Natomedlem går vi in i ett bindande åtagande. Få svenskar vill att vi ger upp vår sjä-lvständighet och handlingsfrihet på det sättet. Historien skulle döma oss hårt om vi sade ja.

Man tar sig för pannan. Så Norge och Danmark, för att inte tala om Estland, Lettland och Litauen, skulle alltså ha gett upp sin självständighet? Och vilken "handlingsfrihet" skulle vi ha om vi stod ensamma i ett skymningsläge med vårt förskingrade försvar? Då om någonsin skulle vi väl dömas hårt av historien.