Enligt en TT-artikel nyligen kommer det enda direkta spaningsmaterialet mot de gripna svenskarna från svensk polis: hemlig telefonavlyssning och övervakning från tiden innan de reste till Somalia 2008. Männen har i Sverige varit föremål för en rad förundersökningar, samtliga nedlagda.
Kan ett svenskt spaningsmaterial, som inte räckt till åtal här, (åter)användas av ett annat land, där de utpekade inte vistats? Vad är syftet med att förse ett annat lands polismyndighet med svenskt spaningsmaterial?
Amerikanernas ”bevis” består enligt TT av en beskrivning av al-Shabab och en genomgång av dåd som organisationen tros ha utfört.
Att bara vara medlem i al-Shabab är inget brott enligt svensk lag, och organisationen har inte fått någon terrorstämpel av EU. Terroristbrott är annars något man förstås kan straffas för i Sverige – om man direkt deltagit i eller förberett ett terrordåd. Det räcker dock, enligt juristen och terroristexperten Magnus Corell, inte med att man bistår al-Shabab i största allmänhet.
En krypande Kafka-stämning infinner sig när man läser svenska UD-tjänstemäns kommentarer. De säger att Sverige ”inte har haft möjlighet att påverka eller ingripa i” utlämnandet från Djibouti och USA i november, och att det är en ”fråga för dem”. UD säger sig hälsa på svenskarna regelbundet (det tog enligt SR två månader för UD att hitta dem i Djibouti!), men enligt Washington Post - där Craig Whitlock skrivit betydligt mer omfattande och initierat om affären än vad jag sett någon göra i svenska medier - anser UD:s presschef Anders Jörle att Sverige inte ska ta ställning i skuldfrågan: ”Detta är en fråga för USA:s rättssystem.” Vilken skuldfråga? På vilket sätt har Säpos spaningsmaterial från tiden före 2008 bäring på USA?
Efter snart tolv års ”krig mot terrorismen” tar sig USA alltjämt rätten att gripa, föra bort, förhöra och fängsla andra länders medborgare i en märklig, juridisk och folkrättslig gråzon som knappt ifrågasätts av omvärlden.
Antalet utlämnanden till USA har enligt Washington Post ökat markant – liksom drönarattackerna – sedan andra möjligheter att komma åt misstänkta terrorister från världens alla hörn stött på politiska hinder. President Barack Obama accepterar förfaringssättet, trots att det naturligtvis inte är juridiskt klockrent. Hur Sverige och andra länder, vars medborgare förs bort av främmande makt, bara kan låtsas som om det regnar, är dock den stora frågan här hemma just nu.
Till Ekot har Anders Jörle sagt att Sverige inte ”aktivt” deltagit i utlämnandet av svenskarna. Han kunde inte svara på om Sverige har gett ett klartecken till USA eller inte. ”Jag har ingen sådan kännedom”, sade han.
Deltog Sverige alltså passivt? Kan Sverige alltså ha gett ”klartecken”?
Den pågående KU-granskningen av fallet görs efter en högst berättigad anmälan från Christina Höj Larsen (V). Hon skriver: ”Det är ännu inte klarlagt om UD agerat för att få Djibouti att i stället överlämna de fängslade svenskarna till Sverige. Inte heller är det klarlagt huruvida Sveriges regering har gett klartecken till överförandet av de svenska medborgarna till USA.”
Hur länge ska det amerikanska undantagstillståndet pågå och omfatta hela världen? Om våra styrande politiker tycker att de får ut någonting av det vill man gärna veta vad och vad det i så fall får kosta i rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Ytterligare en obehaglig fråga tränger sig nämligen på: Finns det medborgare och ”medborgare”?