UD agerade inte
- Hela historien är förfärlig. Jag minns vagt att det fanns ryska krigsfångar i Sverige, men UD var så vitt jag minns inte alls involverat i behandlingen av dem.Det säger Sverker Åström, under andra världskrigets sista år andresekreterare i utrikesdepartementet, UD.
I bland annat diplomatiska kontakter riktade Sovjetunionen gång på gång under åren 1943 till 1945 hård kritik mot Sveriges flyktingpolitik. Moskva ville tvinga hem alla flyktingar i Sverige som man beraktade som Sovjetmedborgare.
- När det gällde de civila balterna var vår linje järnhård att inte skicka hem någon enda, säger Sverker Åström.
Eftergivenhet
Men varför repatrierades de sovjetryska soldaterna?
- Det fanns en eftergivaranda inför Sovjetunionen som ju nu var en stormakt. Det var socialdepartementet som skötte frågan med de ryska soldaterna. Möller tyckte så. Även Wigforss.
Tyckte vad?
- Att de skulle skickas tillbaka allihop.
I de svenska lägren utgjordes den sovjetiska ledningen av NKVD-män, det vill säga Stalins hemliga politiska polis?
- Självklart var det NKVD. Men de var anmälda som diplomater förstås. Det var inte mycket att göra åt.
- Det kan givetvis uppfattas som undfallenhet från svensk sida. Men det var också lite av internationell kutym att representanter från ambassaderna hade rätt att umgås med sina landsmän.
Enligt Sverker Åström hade de tillstånd att vistas i lägren och att resa fritt i Sverige.
- De kunde naturligtvis spionera på allt, säger han.
"Alla friska armar"
Sveriges sändebud i Moskva under kriget, Staffan Söderblom, framhöll några veckor innan den första kontingenten på drygt 900 soldater skickades tillbaka till Sovjetunionen i ett brev till utrikesrådet Eric von Post att inget ont skulle vederfaras dem. "I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet", skrev Söderblom.
Vad säger du om det?
- Det var naturligtvis illa av honom, speciellt om sådana uppgifter tillmättes betydelse för att verkställa repatrieringen.
Tage Erlander, vid den här tiden "polisminister" i sin egenskap av statssekreterare i socialdepartementet (till och med 30 september 1944 då han utnämndes till konsultativt statsråd) nämner över huvud taget ingenting i sina memoarer på 1970-talet om de sovjetryska soldaternas närvaro i Sverige och repatrieringarna av dem. Vad kan det ha berott på?
- Antingen tyckte han inte att det var viktigt, eller så skämdes han, säger Sverker Åström.
Tage Erlanders son, Sven Erlander, har de senaste åren ägnat sig åt att redigera sin fars dagsboksanteckningar för att ge ut dem i bokform. De första två volymerna planeras utkomma under år 2001, hundra år efter Tage Erlanders födelse. Därpå kan det bli två eller tre till. Sammanlagt rör det sig om cirka 7 000 poster med anteckningar.
Men anteckningarna i sin helhet kommer att göras offentliga först 50 år efter Tage Erlanders död, det vill säga år 2035.
- När han tillträdde som ecklesiastikminister 1945 började han föra dagbok regelbundet. Där börjar volym ett. Från tiden före, då han bland annat svarade för polisfrågorna, finns bara spridda anteckningar, säger Sven Erlander till UNT.
Inga anteckningar
Finns det några anteckningar som kan kasta mer ljus över den ryska soldatfrågan, till exempel hur man resonerade inför deras hemresa?
- Nej. Jag kan bara påminna mig ett par korta notiser. I den ena skriver han ungefär att Sverige måste vara konsekvent, syftande på att Sverige också sände i väg en del tyska soldater till Tyskland. I en annan anteckning konstaterar han kort att mindre grupper av ryska soldater fått tillstånd att stanna i Sverige.
Sven Erlander anger ett par tänkbara förklaringar till sin fars tystnad:
- Han tog mycket stor hänsyn till Finlands läge. Hur hotfulla var ryssarna?
Vad som sades från svenskt håll kunde också påverka finnarnas relationer till Sovjet.
Den del av memoarerna som behandlade krigsåren publicerades under det kalla kriget år 1973.
- Och min far var mycket noga med uppgifter. Han kollade allt i memoarerna mot riksdags- och partistyrelseprotokoll och sina tal. Eftersom han inte förde anteckningar från den tiden var han kanske inte så säker på uppgifterna att han kunde publicera dem.
Så jobbar vi med nyheter