En av dem är Abdulbaset Sieda, författare och ordförande i Rådet för syriska kurder i Sverige, som sedan många år bor i Uppsala. Jag möter honom på Konserthuset en solig majdag, med bara ett stråk av vinter kvar i luften, och finner honom lika förbryllad som förtvivlad över hur lite som sägs om Syrien.
Visst, han inser att politikerna i väst har börjat tröttna på Mellanösterns revolutioner — men nog måste väl ett av de viktigaste länderna i området, och en av de hårdaste diktaturerna, vara värd ett par uttalanden, en resolution?
Själva bristen på reaktioner tycks honom märklig nog att tala om: ”Omvärlden är helt tyst”, säger han. ”När det gällde Libyen reagerade man inom en vecka, men nu har Syrien revolterat i en och en halv månad, och vi hör fortfarande ingenting.”
Abdulbaset Sieda hoppas egentligen på att president Bashar al-Assad ska ta sitt förnuft till fånga och acceptera en verklig demokratisering, så att Syrien slipper de inre konflikter och religiösa strider som annars lätt kan blossa upp.
Han citerar ett syriskt talesätt: nurid akl el-einab, la qatl el-natour — vi vill äta druvorna, inte slå ihjäl den som vaktar dem. Det bästa vore, menar han, om Syriens splittrade dissidentrörelse kunde enas om ett antal representanter för att nå en kompromiss med regimen, och därefter gemensamt styrde landet mot en tryggare hamn.
Samtidigt fruktar han att dialog med presidenten kanske är gårdagens lösning. Så mycket blod har flutit, och förtroendet för hela Assadsystemet är snart förbrukat. Regimen har lovat förändring gång på gång, säger Abdulbaset Sieda, men ”vi vet att de ljuger, för att vinna tid, och de vet att vi vet.”
”Vi var vana vid att varje torsdag få höra löften om reformer, vecka efter vecka. De senaste veckorna har vi i stället varje torsdag fått höra hur stridsvagnar tar upp positioner i våra städer inför fredagen.” Han suckar: ”Så har det blivit nu, och kanske innebär det att de har bestämt sig” — att diktaturen har gjort sitt val, och ska mörda sig ur krisen.