Efter andra världskriget, heter det ibland, förstod plötsligt alla vad nazismen stod för. Men på 30-talet och en bit in på 1940-talet var allt annorlunda. Och manifestationer som det ökända Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939 kan då framställas som mindre uppseendeväckande än de verkligen var – de var ju bara uttryck för ”tidsandan”.
Därför har Ola Larsmo och Magnus Alkarp, med utställningen Skuggor och ljus på Upplandsmuseet och pjäsen 4 dagar i april på Stadsteatern gjort något mycket viktigt. De skildrar nämligen inte bara nazismen, som naturligtvis fanns också i Uppsala, utan lika mycket motståndet. Det fanns ingen nazistisk ”tidsanda” utan tvärtom en akut konflikt mellan dem som höll på demokratiska och humanitära ideal och dem som föredrog rasteorier, ”nationell anda” och ”starka ledare”.
Bollhusmötet med dess beryktade resolution mot att ta emot tio judiska läkare på flykt från Tyskland ägde förvisso rum, men var inte en spontan meningsyttring från majoriteten av Uppsalas studenter utan följden av en skicklig intrig från nazister och nazistmedlöpare – som ett svar på en tidigare manifestation för öppenhet och humanitet. Bakom denna stod den liberala studentföreningen Verdandi, den socialdemokratiska Laboremus, Studenternas helnykterhetsförbund och två kristna studentrörelser – alltså en mycket bred opinion. På den andra sidan fanns de nazistiska organisationerna och den konservativa studentföreningen Heimdal som vid denna tid tagits över av nazister genom en kupp vid årsmötet 1937.
I utställningen påminns vi om att Uppsala var en av de städer där nazismen var svagast, om det starka engagemanget för det ockuperade Norge, om hjälparbetet för judiska flyktingar och om de ofta starka reaktionerna på de lokala nazisternas verksamhet. Likaså skildras, genom en filmupptagning av UNT:s dåvarande nattredaktör Ellis Edman, de för många okända påskkravallerna i Gamla Uppsala 1943 då 40 nazister möttes av minst 2000 motdemonstranter. Statspolisens skandalösa agerande och samspelet mellan de svenska nazisterna och Tyskland är utgångspunkten för pjäsen.
Betyder detta att det också fanns ett hot om ett tyskt anfall på Sverige våren 1943, vilket antyds i material från Stadsteatern? Nej, det förefaller inte troligt. Den senaste skildringen av Sverige under dessa år är professor Klas Åmarks Att bo granne med ondskan (2011) som kan beskrivas som en syntes av den moderna forskningens resultat. Med stöd av den tyske historikern Sven Radowitz (2005) skriver Åmark att det redan vid årsskiftet 1941/42 hade blivit praktiskt omöjligt för Tyskland att angripa Sverige.
Våren 1943 byggdes visserligen en anfallsstyrka upp i Norge. Men sammanhanget hade knappast med kravallerna i Uppsala att göra, utan handlade om oron för att Storbritannien skulle öppna en ny front i Norge. I så fall kan man ha velat ha ryggen fri. Men tyskarna hade, efter slaget vid Stalingrad, många hål att fylla, styrkan blev för liten och skeppades på sommaren 1943 över till Frankrike. Man kan tillägga att den anfallsplan som är känd förmodligen skulle ha motverkat andra tyska syften genom att svenskarna skulle ha fått gott om tid att förstöra järnmalmsgruvorna.
Men vi vet att de svenska nazisterna såg fram mot ett tyskt angrepp. Flera av aktivisterna kring Bollhusmötet formulerade senare en ”Svensk linje” där självständighet mot och kanske viss samverkan med Tyskland skulle förenas med en ”aktiv befolkningspolitik” – och fick inflytelserika positioner inom Högerpartiet. Men varken de eller de öppna nazisterna företrädde någon ”tidsanda”. En stor majoritet svenskar höll på demokrati och humanitet.