Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn- och ungdomsavdelningens bibliotek, retirerade snabbt när överordnade grep in. Utrensningen av Tintin skulle också ha blivit skäligen verkningslös – bara några meter längre bort i Kulturhuset finns serieavdelningen och dit sträckte sig inte Miris makt.
Men det spelar ingen roll. Inte heller kan man släta över tilltaget med att säga att beslutet gick ”för fort” eller motiverades av en missriktad omtanke om barn. Före reträtten uttalade sig nämligen Behrang Miri i generella ordalag: han ansåg principiellt att man borde rensa bort både annan barnlitteratur och därtill vuxenlitteratur som ger uttryck för förlegade värderingar. Han gav helt enkelt uttryck för en syn på litteraturens och bibliotekens roll som skrämmer.
Stockholms kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt (FP), har förstått detta. Hon tänker inte släppa ärendet utan tvärtom gå vidare och begära ett värdegrundsarbete från Kulturhusets sida.
I en kommentar i Dagens Nyheter jämför hon med situationen i Ungern, där just bibliotek, teater och andra konstnärliga uttryck håller på att politiseras av den sittande högerregeringen. Det som är oacceptabelt i Budapest kan inte få passera med en axelryckning i Stockholm.
Detta är inte detsamma som att påstå att det inte skulle finnas problematiska inslag till exempel i några av böckerna om Tintin. Men som Karl Rydå konstaterade på ledarsidan i onsdags kan Miri inte ha läst en enda av dessa böcker, utom möjligen Tintin i Kongo som är gjord i ett manér som tecknaren Hergé snart övergav. Tintin har aldrig besökt Turkiet och det finns inga flygande mattor i böckerna, som tvärtom utmärks av sin stora realism vad gäller tekniska detaljer. I flera böcker tar Tintin ställning mot diktatur, imperialism och rasism.
Den flygande mattan tillhör Ture Sventon – ännu en bokserie som den ansvarige för barn- och ungdomsavdelningen tydligen inte har läst. Sventon har lånat pengar av faster Hilda i Söderhamn för att kunna köpa mattan av herr Omar – men att detta skulle vara nedlåtande mot araber, privatdetektiver eller snåla fastrar är verkligen en långsökt tanke.
Barn är ofta betydligt klipskare än vuxna och kan utan svårighet skilja på fantasi och verklighet. Och skulle man sortera ut hela författarskap utifrån ett kriterium om olämpliga attityder i den ena eller andra boken så blir det inte mycket kvar att låna ut. Varken Strindberg eller Astrid Lindgren kan stå kvar i hyllorna.
Inga bibliotek kan ha alla världens böcker tillgängliga, ett urval är alltid ofrånkomligt. Men det man inte har själv ska man alltid kunna beställa fram. Det är det som är själva tanken med bibliotek – de ska vara samhällets gemensamma minne, där var och en fritt kan ta del av hur människor tyckt, tänkt och skrivit långt före vår egen tid och långt bort från vårt eget land.
Allt som trycks är inte sympatiskt. Tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om förtal, olaga hot och hets mot folkgrupp. Men det fria ordet och allmänhetens tillgång till litteratur är alltid vårt viktigaste redskap för att bekämpa fördomar. Det är därför vi har ett skattefinansierat Kulturhus i Stockholm, påminner Madeleine Sjöstedt. Anser man däremot att litteraturens och bibliotekens uppgift är att klistra på människor vissa åsikter och förtiga andra så får det väldiga konsekvenser.
I Leninbiblioteket i Moskva fanns på kommunisttiden två kataloger – en vanlig och en hemlig. Där fanns också två våningsplan där hissarna inte stannade. Där förvarades de förbjudna böckerna. Dithän leder också Behrang Miris resonemang. En del vill skydda förföljda författare, andra vill rensa bort olämpliga böcker från biblioteken.