Förmodligen är svaret att han gör sig skyldig till något som för en viss typ av marxistisk vänster är liktydigt med hädelse: han visar att förtryck inte bara kan utövas av militärdiktatorer och traditionella eliter utan likaväl av dem som tror sig själva om att kunna förverkliga en socialistisk utopi eller återskapa ett förmodat ursprungligt idealsamhälle.
Detta är insikter som är gängse bland liberaler och demokrater överallt i världen. Och Vargas Llosas första politiska prioritet är alltid demokratin och de mänskliga rättigheterna, inte marknadsekonomin även om han givetvis vill ha marknadsekonomi i stället för planekonomi. Han ser tydligt de fattigas situation och förtrycket av ursprungsbefolkningen, han avvisar konservatism i moral- och familjefrågor liksom alla former av nationalism och etniskt grundad identitetspolitik. Om detta är ”höger”, vad menar man då med ”vänster”?
En aktuell samling artiklar av Vargas Llosa är Sables y Utopías, 2009. Hans tänkande har utvecklats, allt han har sagt eller säger är inte invändningsfritt men det är ingen tvekan om hans hemortsrätt i den liberala traditionen. Han är ingen partipolitiker, men i Spanien där han numera bor har han tagit ställning mot både socialistpartiet och högern till förmån för ett litet, antinationalistiskt mittenparti.
Den som vill kan gärna jämföra hans ståndpunkter med dem som uttrycks i manifestet Charta 08, med den kinesiske fredspristagaren Liu Xiaobo som inspiratör och medförfattare. Hela texten kunde läsas i engelsk översättning i New York Review of Books januarinummer 2009. Det centrala kravet är att diktaturen i Kina måste avvecklas till förmån för ett system byggt på fri konkurrens mellan olika partier och respekt för alla medborgares mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet, tryckfrihet, förenings- och församlingsfrihet och fria val förenas med ett konsekvent krav på likabehandling av alla oavsett social ställning, yrke, kön, etnisk bakgrund, religion eller politiska åsikter. Maktfördelning, oberoende rättsväsende och lagliga begränsningar av den politiska maktens räckvidd sätts i stället för dagens system där allt underordnas ledningen för det härskande partiet.
Kraven är allmängiltiga, men flera av dem har särskild relevans under dagens kinesiska förhållanden. Dit hör rätten att själv välja bostadsort, rätten att strejka, skydd för privategendom och kravet att dagens registrering av hushåll, som diskriminerar landsbygdsbefolkningen, avskaffas. Korta avsnitt handlar om miljöskydd, utbildning och social trygghet. I den känsliga frågan om Kinas enhet förordar man ett federalt system som också skulle kunna ge utrymme för återförening med Taiwan efter fredliga förhandlingar på lika villkor. Slutligen vill man se en sanningskommission för att personer och familjer som drabbats av myndigheternas repression under diktaturen ska kunna återupprättas och att alla som fängslats på grund av sina åsikter friges.
Charta 08 poängterar särskilt att dessa principer i själva verket inspirerat kinesiska reformrörelser sedan kejsardömets fall 1911 och ännu längre. Talet om kulturella skillnader som skulle kunna ursäkta skillnader när det gäller människors grundläggande rättigheter avvisas.
Samma principer hade kunnat vara vägledande för motsvarande dokument var som helst i världen, i Europa, Mellanöstern, Afrika - eller Latinamerika. Den som fördömer Vargas Llosa måste också fördöma Liu Xiaobo.