Thomas Hesslow jobbade som datatekniker i Mexiko
Thomas Hesslow ville volontärarbeta i Sydamerika – men inte genom ett volontärföretag. I stället åkte han helt på egen hand.
Hans resa började med en tremånaders spanskkurs i Guatemala. Därefter tog han flyget till resans verkliga mål – att få arbeta som fredsobservatör i byar på den mexikanska landsbygden där det pågår ett inbördeskrig. Allting ordnades på egen hand: Skolan bokades separat, Zapatisterna kontaktades genom en hemsida på internet.
– Det är en helt knäpp situation att så många ungdomar betalar för att få arbeta på andra sidan jorden. Jag träffade många som tyckte att det var spännande att jag volontärarbetade utan en organisation i ryggen, säger han.
Thomas Hesslow hade tänkt undervisa bybor och mexikanska frivilligarbetare i data, men eftersom han inte ”var så grym på spanska” under den första tiden fick han göra andra saker vid sidan om. Till exempel att åka med som datatekniker till ett människorättsteam som reste runt mellan byar. Det hände att han satt vid vägkanten på morgonen och väntade på att någon i byn skulle be honom om hjälp.
– Jag hjälpte till några dagar med att lägga en väg i en by och att bygga ett skjul i en annan by, säger han.
Efter några månader kände han sig tillräckligt spansktalande för att börja undervisa. Han beskriver sig själv som ”en datanörd”.
– Jag fick positiv respons i den mån jag lyckades lära ut det jag ville. Men jag var tjugo år och hade väldigt stora visioner och ambitioner. Jag förväntade mig att det skulle hända mycket mer på den korta tid jag var där – att några skulle vilja nörda med mig på nätterna, men det hände inte, säger Thomas Hesslow.
Anna Larsson lämnade Ghana efter fyra veckor
Anna Larsson skulle arbeta som volontär på ett barnhem i tre månader – men åkte hem efter bara fyra veckor.
Hon hade drömt om att jobba som volontär under flera år. Hon flyttade till Oslo – sparade ihop de 35 000 kronor som resan skulle kosta – och köpte ett färdigt paket genom reseföretaget Volontärresor.
Planet landade på flygplatsen i Accra den 17 oktober i fjol. Hon bodde på ett hostel tillsammans med andra volontärer under en introduktionskurs första veckan och flyttade sen in hos en värdfamilj i Mampong. Dittills var Anna Larsson nöjd med resan, men när hon skulle börja på barnhemmet kom kallduschen.
– Jag trodde att allt skulle gå jättebra redan från första dagen, men personalen var knappt förberedd på att vi skulle komma. Det kändes som att de inte uppskattade vår hjälp. Vi hade ställt in oss på att arbeta mycket, men de sa inte ens åt oss vad vi skulle göra, säger hon.
Anna Larsson upplevde minst sagt en kulturkrock under månaden i Ghana. Där är det vanligt att vuxna slår barn. Men volontärerna på barnhemmet hade fått instruktioner om att de inte fick anmärka på agan. Efter redan en vecka på barnhemmet kände hon sig redo att ta flyget tillbaka till Sverige.
– Jag ville kunna säga att jag åtminstone stannat i en månad. Men när ett barn dog blev det för mycket, då åkte jag hem. Många av de volontärarbetare som jag pratat med har varit missnöjda. En volontärresa är inte en dans på rosor. Det är klart man är inställd på att det inte är det, men det kan bli jobbigt ändå, säger hon.