"Tusenfotingar" har inte tusen fötter
Med fjärilsboken fick Nationalnyckeln till Sveriges natur en flygande start. Band två har just kommit ut. Det handlar om mångfotingar och tar verkligen ned läsaren på jorden igen - eller snarare lite under den.
— Mångfotingarnas värld är kanske inte lika färggrann som dagfjärilarnas, men den är väl så fascinerande, menar Torleif Ingelög, föreståndare för ArtDatabanken i Uppsala.
Ofta kallar vi de här krypen för tusenfotingar, fast det är egentligen fel. De har visserligen fler ben än vi hinner räkna när de blir störda och kilar i väg med snabba, ofta lite knyckiga rörelser. Men någon riktig tusenfoting finns det inte, varken i Sverige eller utomlands.
Antalet ben varierar från 16 till 750. Rekordet har en dubbelfoting i Kalifornien. I Sverige har ormkejsarfotingen flest ben, upp till 234 stycken.
Kunde bli två meter långa
Mångfotingarna är väldigt gamla. De fanns för minst 420 miljoner år sedan, före insekterna.
För drygt 300 miljoner år fanns mångfotingar som kunde bli nästan två meter långa. Fossila lämningar av sådana jättar har påträffats både i Europa och USA. Men de mångfotingar som kilar i väg när vi råkar vända på en sten eller en gammal halvrutten planka i dag mäts i millimeter — om ens det.
På bokens 350 sidor behandlas alla 111 nordiska arterna i ord och bild. Åtta författare och två illustratörer har medverkat, och bilderna har varit ett särskilt känsligt kapitel.
Eftersom bara ett par mångfotingar har varit avbildade i färg förut, så var det inte lätt att veta hur de såg ut. Många fynd har legat i sprit sedan slutet på 1800-talet och är helt urblekta.
— När det rör sig om ovanligare arter kunde ju ArtDatabanken inte bara skicka ut någon som samlade in nya exemplar, berättar Ulf Gärdenfors på ArtDatabanken, som bland annat har gjort bestämningsnyckeln till Nordens mångfotingklasser i den här boken.
— Alla illustrationer skickades därför till en internationell kongress där de flesta experter på området var samlade. Vi fick kommentarer som "det där benet är inte riktigt rätt ritat" eller "nog ska väl färgen vara lite rödare där" och de var ovärderliga.
FAKTA
Boken om mångfotingar är den andra volymen av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. När hela bokverket är klart om cirka 20 år ska cirka 50 000 flercelliga arter ha beskrivits i ord och bild på ett populärvetenskapligt sätt i över 100 volymer. Projektet genomförs av ArtDatabanken i Uppsala på riksdagens uppdrag.
En tanke med bokverket är att teckningar av typiska detaljer samt bestämningsråd ska hjälpa den intresserade läsaren att avgöra vilken art han/hon just har sett. Om det nu var en kejsarfoting som blev störd och kilade i väg, var det då en dvärg-, skugg-, klo-, glans-, svans-, blind-, tiger-, klubb-, strand-, park-, hålträds-, borst-, kron-, skogs-, sump-, orm-, krag-, dolk-, ål-, sked- eller bandkejsarfoting? Eller var det rent av ett exemplar av Linnés jordkrypare?
Så jobbar vi med nyheter