Turkiet mot EU?
Det är i kort sammanfattning slutsatserna i den årliga rapporten från EU-kommissionen om EU:s utvidgningsprocess, som härom dagen lades fram av EU:s utvidgningskommissionär Olli Rehn. Den som till äventyrs tror att EU vuxit färdigt och kommer att stanna vid 27 medlemsländer biter sig i tummen.
Länderna i västra Balkan - Kroatien, Serbien, Bosnien-Herzegovina, Makedonien, Albanien och Montenegro - står på kö. Alla dessa länder har en mer eller mindre omfattande hemläxa att klara. Det handlar i grunden om att utveckla en demokratisk politisk kultur, präglad av dialog och tolerans. Frågan om Kosovos status komplicerar processen - men måste, framhåller kommissionen, få en långsiktig lösning som garanterar ett demokratiskt, multietniskt Kosovo och bidrar till stabilitet i regionen.
Situationen på västra Balkan är förvisso komplicerad, men länderna är ändå förhållandevis små och därmed i någon mening "hanterliga". Något större samlat motstånd mot att dessa länder i tidernas fullbordan (när villkoren uppfyllts) blir medlemmar går inte att iaktta hos övriga EU-länder.
Annorlunda förhåller det sig med det stora kandidatlandet Turkiet. Inför tanken på att detta land ska kunna bli EU-medlem skyggar de flesta övriga EU-länder. Givetvis måste kraven för medlemskap vara lika för alla länder. Stora länder ska inte kunna få "rabatt", utan måste uppfylla samma krav för medlemskapet som de små länderna.
Turkiet har också en hel del kvar att göra. Men när detta väl skett måste också EU:s portar öppnas för landet. Sker inte det riskeras ett allvarligt bakslag. Ett utestängt och inåtvänt, sårat och förbittrat, Turkiet på EU:s sydöstra flank blir med stor sannolikhet inte den västerländskt influerade, demokratiska och toleranta brobyggare för fred, stabilitet och avspänning i Mellanöstern som borde vara ett givet intresse för EU.
Kanske dags för EU:s medlemsländer att börja bekämpa sina fördomar och se helheten, på samma sätt som man med all rätt kräver av kandidatländerna?
Så jobbar vi med nyheter