Turismens mörka baksidor

Vad händer egentligen längst ut i vår konsumtion av resor? Det undrade journalisten och författaren Jennie Dielemans. Tillsammans med fotografen Shahab Salehi besökte hon Vietnam, Mexiko, Dominikanska republiken, Gran Canaria och Thailand. De upptäckte att vår turism ofta får svåra konsekvenser för lokalbefolkningen på turistorterna.
Resorna blev en reportagebok, Välkommen till Paradiset (Atlas förlag).
Något som för med sig många problem är all-inclusive, allt inkluderat.
- Det är en succémodell, säger Jennie Dielemans, med ett stort Men i beredskap.

All-inclusive är bekvämt för oss turister och man vet vad semestern kommer att kosta. Hotellen får mer intäkter på mat och dryck. Resebolagen kan dra ner på antalet guider när turisterna stannar inom hotellets område. Flygbolagen kan fylla hela flygplan eftersom hotellen ofta är så stora. Resebyråerna tjänar på att priset är högre.
- Alla är vinnare utom en stor förlorare - lokalbefolkningen. I Dominikanska republiken, där vi var, omgärdas hotellen av murar. Stränderna är stängda och bevakas av turistpoliser, berättar Jennie Dielemans.
Inte heller får lokalbefolkningen så mycket inkomster av turister som stannar på hotellområdet. De som arbetar på hotellen är lågbetalda och många av dem bor i slumområden.
- Fattigdomen är grundförutsättningen för den här turismen, säger Jennie Dielemans.

Hon tycker att man ska fråga sig hur stor del av vinsten från reseverksamheten som stannar kvar i landet, vad turismen genererar i form av arbeten och pengar.
- En internationell studie uppskattar att bara 20 procent av det turisterna spenderar på sin semester i Karibien stannar kvar i landet.
Dessutom påverkas miljön negativt av golfbanor som slukar vatten och mangroveskog som skövlas för att lämna plats åt hotell och stränder. Miljöhänsyn får stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

En annan av turismens baksidor är sexturismen. Jennie Dielemans förvånades över hur utbredd den är.
- Jag hade bilden av en äldre tysk man som köper sex. Men jag såg så många unga svenska killar som köpte sex och gick på sexshower. Och par. Det är din och min kompis som gör det.
Hon berättar också om ett "mänskligt zoo" i norra Thailand där man samlat olika befolkningsgrupper. De bor där, får ris som betalning och donationer när de dansar för fotograferande turister. Turistorterna formas efter våra behov, i det här fallet jakten efter det genuina och önskan att ta bilder på urbefolkningar, menar Jennie Dielemans.
Bland det värsta hon och Shahab Salehi såg under sina reportageresor var hur de burmesiska flyktingarna i Thailand behandlas.
Efter tsunamin 2004 har Thailands turistorter till stor del byggts upp igen av burmeser som flytt en militärdiktatur men inte erkänns som flyktingar av Thailand. Arbetstillstånden är knutna till en viss arbetsgivare och en plats som de inte kan lämna. Ibland får de lön, ibland inte. Även barnen arbetar hårt. De bor i flyktingläger, har utegångsförbud mellan åtta på kvällen och sex på morgonen, får inte köra moped eller bil och inte äga en mobiltelefon. Polisen trakasserar burmeserna och hotar med deportation om de inte betalar mer än de mutor som redan dras på lönen.

Resebolagen borde ta ett större ansvar för att arbetsvillkoren är rimliga, och inte anlita hotell byggda av människor som levt som slavar, tycker Jennie Dielemans. Men hon moraliserar inte i boken. Hon är inte intresserad av att lägga skulden på någon, utan pekar bara på konsekvenserna.
Inte heller tycker hon att vi ska sluta resa.
- Många av dem jag intervjuat säger att det handlar om hur vi reser och på vems villkor.
Ett första steg är att börja se att det finns människor som betalar för våra paradis.

Turismens mörka baksidor

Hotellet i Thailand kan vara byggt av burmesiska flyktingar under slavliknande förhållanden. Och stranden i Mexiko är kanske anlagd på skövlad mangroveskog. Lokalbefolkningen betalar ofta ett högt pris för vår turism.