På Fyris torg står en lastbil parkerad mot färdriktningen, med ena hjulparet på trottoaren. Parkeringsvakten Åsa går fram och skriver en böteslapp på 800 kronor. Just när hon är klar kommer bilens förare ut ur en av butikerna och ser vad som står på.
– Jag har inte parkerat, jag sprang ju bara in och lämnade en sak, säger han förtvivlat.
– Du står på trottoaren, mot färdriktningen, svarar Åsa.
Föraren, som har satt sig i bilen, öppnar munnen och ser ut att vilja säga något mer, men bestämmer sig för att hålla tyst. I stället rivstartar han lastbilen och bränner iväg mot S:t Eriks torg.
"Jag har inte parkerat". Det är förmodligen den vanligaste invändningen från personer som får p-böter, berättar Åsa och kollegan Annika, som båda är parkeringsvakter på Uppsala kommun.
– En annan variant är "jag skulle bara hämta min gamla mamma", eller "jag skulle bara" något annat. Jag borde skriva en bok om alla bortförklaringar jag har hört genom åren, säger Åsa.
Har det någonsin rivit en p-bot på grund av ömmande omständigheter?
– Nej aldrig. Om någon skulle komma med sitt sjuka barn i famnen är det möjligt att jag skulle göra det. Annars kan man ju alltid ansöka om rättelse hos polisen i efterhand.
Har du själv fått någon p-bot?
– Ja, faktiskt, för ett och ett halvt år sen fick jag min första. Jag la inte i pengar i parkeringsautomaten – jag skulle bara stå där i fem minuter, men jag fick skylla mig själv.
Åsa började arbeta som parkeringsvakt 1984, och efter 30 år trivs hon fortfarande med yrket.
– En solig sommarmorgon, när man hör måsarna skrika, då är jobbet svårslaget, säger hon.
Motion på arbetstid är en annan fördel.
– Härom året mätte jag hur långt jag går på en dag och det blev mellan en och en halv och två mil. Man blir van vid att röra sig – även när jag har en ledig helg måste jag ut och gå de där milen för att må bra.
Med sina väl synliga uniformer får parkeringsvakterna ofta frågor från turister som behöver hjälp att hitta till Uppsalas sevärdheter.
– Vi är lite som stadens ambassadörer, det är roligt, säger Åsa.
Men att vara parkeringsvakt kan också vara ett utsatt yrke. Både Åsa och Annika föredrar att inte gå ut med sina efternamn i tidningen. Förra året skrevs sex avvikelserapporter om hot och våld mot kommunens femton p-vakter, varav en även ledde till en tillbudsanmälan till Arbetsmiljöverket. Annika berättar att hon blev hotad för några år sedan.
– Jag hade lappat en bil när ägaren dök upp. Han sa saker som att han visste var jag bodde och vilken buss jag åkte med. Man blir förstås rädd, för familjens skull, säger hon.
Annika hade ett vittne till händelsen och mannen blev senare dömd i tingsrätten.
Den gången valde hon att inte söka professionell hjälp.
– Men händer det igen kommer jag nog att ta hjälp av en psykolog.
Annars är det framförallt till arbetskamraterna man vänder sig om det händer något obehagligt.
– Vi är varandras psykologer. Det är en stor fördel att kunna prata av sig innan man går hem för dagen, säger Åsa.
– Hemma förstår de inte på samma sätt vad det är man har varit med om, säger Annika.
De önskar att människor kunde tänka efter innan de slänger ur sig glåpord efter parkeringsvakter som bara gör sitt jobb.
– Innanför uniformen är vi människor av kött och blod. Vi går ju inte runt och lappar bilar för att jäklas, säger Annika.
– Vi finns ju där för trafiksäkerhetens skull. Om vi lappar en bil som står för nära ett övergångsställe kanske vi förhindrar att ett litet barn blir påkört, säger Åsa.
Men parkeringsvakterna får inte bara ta emot skäll.
– När vi strejkade för några år sedan kom det både blommor och tårtor från busschaufförer och bud som såg vilken skillnad det blev i trafiken utan oss, säger Åsa.