Tsunamidrabbade såg makthavare svika

Så sammanfattar överläkare Tom Lundin vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri i Uppsala diskussionerna om insatserna för svenskarna i Sydostasien. Han säger att det är viktigt med ett snabbt, tidigt och gott om händertagande, men att man i dag inte vet om ett tidigt omhändertagande av traumatiserade människor också förebygger långtidseffekter i form av psykisk ohälsa.
Avgörande för graden av traumatisering är inte omhändertagandet, anser Tom Lundin.
— Det handlar mer om hur många av tsunamikatastrofens traumakomponenter som man har utsatts för vid den aktuella händelsen. Här finns faktorer som att själv ha varit utsatt för överhängande, stark livsfara, de egna intrycken: det man sett, hört, luktat och känt under tsunamin, att ha skadats fysiskt, att ha förlorat en anhörig.
Ju fler av dessa komponenter som finns, desto större är riskerna för psykisk ohälsa på längre sikt, säger han.
— Dessutom inträffade allt helt oförberett, i en paradisisk miljö. Åker man bil på en vinterväg i Sverige har man en annan mental beredskap för att något kan inträffa. Men i paradiset fanns ingen förberedelse inför det otänkbara.
Sedan över hundra år är det ett känt psykologiskt faktum att människor i kris tenderar att regrediera: får behov av "mammas omvårdnand och pappas skydd", framhåller Tom Lundin.
— Under tsunamin fanns det hos människor ett psykologiskt behov av en omhändertagande moder och en skyddande fader. Föräldraprojektionerna faller lätt på regering och beslutsfattare. Sveket från dem blir smärtsamt för många.

Tsunamidrabbade såg makthavare svika

Makthavare borde vara medvetna om ett känt psykologiskt faktum: att människor i kris kan psykologiskt regrediera och "utse" föräldraprojektioner. Under tsunamin gjorde "föräldrarna" - regering och beslutsfattare - i mångas ögon sig skyldiga till ett svårt svek.