Tryckfrihet under ansvar
Däremellan bidrog danska imamer till att osanna uppgifter om publiceringen piskade upp stämningarna i världen. Karikatyrernas utseende överdrevs, bilder som aldrig publicerats visades upp och myter florerade.
De som uppviglade till protester bär ett stort ansvar för den våldsvåg som följde. Jyllandsposten torde annars inte ha särdeles många läsare i exempelvis pakistanska byar där al-Qaida-nätverk förskansar sig.
Sällan får man dock veta hur begränsade och olika reaktionerna var. För det första väckte teckningarna ingen uppståndelse alls i en del länder med stor muslimsk befolkning, som Indonesien, Indien och Egypten. För det andra var upproren, där de förekom, inte särskilt spridda, utan begränsade till fanatiska kretsar.
Våld och hot för att hämnas eller förhindra publicering är naturligtvis helt oacceptabelt. Men bara för att man försvarar yttrandefriheten kan man inte strunta i publicistiskt ansvar. Om en publicering sker i syfte att testa yttrandefrihetens gränser bör man ha goda skäl och syften. Pressetikens syfte är ju att begränsa skadeverkningar inom ramen för vad som är lagligt att publicera - sådana hänsyn tas dagligen. Frågan i karikatyrfallet har mest handlat om huruvida drift med religioner verkligen kan anses skada enskilda och därmed ska ses som pressetiskt tvivelaktig.
Den tyske medieprofessorn Oliver Hahn har dock sagt att vissa av teckningarna liknar 30-talets antisemitiska nidbilder i tyska tidningar. I så fall kunde publiceringen ju tänkas bryta mot tryckfriheten. Och då handlar det om lag och inte enbart om etik.
Paradoxalt nog kräver journalistiken, i takt med att den blir allt lokalare, en ökad kunskap och förståelse om en allt globalare omvärld. Vi måste exempelvis förstå slagkraften i bilder, när de hamnar på platser där de läses mot helt andra bakgrunder.
Därmed alltså inte sagt att de som Jyllandsposten kallar "kränkningsfundamentalister" någonsin har rätt att reagera med våldd.
Så jobbar vi med nyheter