På ett fik i Gottsunda träffar jag Eva, som för tolv år sedan bestämde sig för att bära slöja. Det var under en tuff period då hon på olika sätt kände sig utsatt och mer än ett år efter att hon konverterat till islam.
– Jag fick en stark önskan ta den på mig och från första stund kändes det rätt. Sjalen gav en känsla av lugn och harmoni och blev en trygghet i det jag gick igenom. Från att ha varit en känslomänniska blev jag bättre på att hantera saker, säger hon.
I hennes ursprungsfamilj hade religionen ingen viktig del, men mormor och morfar var kristna och farmor bar alltid sjal och heltäckande kläder när Eva var liten.
– Kanske är det därför jag känner mig hemma med det. Jag brukade alltid säga att jag skulle bli nunna jag blir stor. Och ni ser ju vart jag hamnat, skojar hon och syftar på sjalen som täcker håret.
Under uppväxten i Gottsunda har Eva alltid haft arabiska vänner, känt sig hemma bland dem och uppskattat samhörigheten inom deras familjer.
– Jämfört med min egen står de varann närmare, gör allt tillsammans och glömmer konflikter fort.
Att hon själv skulle bli muslim hade Eva däremot aldrig tänkt. Men redan första gången hon läste koranen var det som att komma hem.
– Jag blev lugn av att läsa den, det kändes som jag.
Hon ser många likheter med Bibeln och menar att det bara är profeterna som skiljer, medan Gud är densamma. Att börja bära slöja var för Eva ett ännu mer oväntat steg än att konvertera.
– Jag har alltid varit emot den och tänkt att det inte var något för mig. Därför blev även min man snarast chockad när jag tog på den.
Evas man kommer från Palestina. Han och hans familj har levt i ett sammanhang där slöjan varit tvång. Eva kan därför förstå att deras reaktion inte enbart var positiv.
– Om du tvingas på sjalen blir du anti. Det händer ju även här i Sverige och är inget jag gillar. Valet måste komma helhjärtat från en själv och kännas rätt.
Eva kommer aldrig tvinga sina egna barn att bära slöja.
– Ingen av mina tjejer gör det. Min äldsta dotter ifrågasätter mitt beslut och jag förklarar så gott jag kan. Men det är upp till henne om hon vill.
Eva vet vad hon tycker och står för det. Beslutet att bära slöja har inneburit ett antal prövningar. Många har genom åren påpekat att hon borde ta den av sig.
– Vi lever på 2000-talet och ändå får jag höra att alla muslimer bombar och att jag borde vara en riktigt svensk kvinna och inte bli nedtryckt. Framför allt i början var det många som påstod att slöjan inte var för mig.
Eva har även råkat ut för att människor sparkat och slagit henne eller försökt dra av slöjan. I arbetet som undersköterska på Akademiska utsätts hon ibland för fördomar från patienter och anhöriga.
– Det händer att människor inte vill ta emot min hjälp för att jag har sjal. En man menade att det faktum att jag var muslim och han jude betydde att jag inte tyckte om honom och därför inte kunde ta hand om honom. Jag fick förklara att alla är lika värda för mig och att det är min uppgift att hjälpa alla. Senare bad han om ursäkt.
Med tiden har Eva lärt sig hantera de svåra situationerna. Att sluta använda slöjan är inget alternativ, snarast fungerar den som en motståndshandling.
– Alla påhopp har blivit en orsak till att behålla sjalen. Jag tappar inte tron och låter mig inte tryckas ner för att andra ser ner på mig, säger hon.
Fotnot: Eva har valt att utelämna efternamnet och inte visa ansiktet på bilderna.