Gerd Norlin, som vuxit upp i Läby vad och som lett historiska vandringar i bygden, tycker inte att det gör något att stenen står på fel plats: "Här syns den ju."
Om bönderna i Läby socken inte hjälpt Gustav Vasa den där junidagen 1521 hade Sveriges historia sett helt annorlunda ut.
Det tror i alla fall Gerd Norlin, som bott här hela sitt liv och som lett historiska vandringar i bygden.
– Hade de danska soldaterna fått tag på Gustav Vasa hade de dödat honom. Och då hade vi kanske inte vunnit befrielsekriget mot Danmark, säger hon.
Området heter Läby vad och ligger vid Hågadalen strax väster om Uppsala. Vi står på den vackra gamla Läbybron i skuggan av tre stora ekar. Ekarna symboliserar Sveriges nationalsymbol Tre kronor och planterades här 1835, runt den stora minnessten som Karl XIV Johan samma år lät resa. "Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet" lyder inskriptionen.
Men vad var det egentligen som hände?
Jo, i juni 1521 ska Gustav Vasa – som ett halvår tidigare inlett befrielsekriget – enligt berättelsen ha ridit med en trupp från Västerås till Uppsala för att jaga iväg ärkebiskop Gustav Trolle. Trolle var nämligen trogen danske Kristian II som nyligen svurits in som kung för Sverige och som efter Stockholms blodbad fått öknamnet Kristian Tyrann.
Men just den här strapatsen går inte som Gustav Vasa planerat. I stället tvingas han fly från Trolles soldater som hinner upp honom här – en halvmil väster om Domkyrkan. När Vasa ska ta sig över våtmarkerna ramlar han av hästen och ner i vattnet.
1835 restes på bekostnad av Karl XIV Johan ett minnesmonument över händelsen. Tre stora ekar (tre kronor) planterades symboliskt runt det.
I dag är Hågaån som flyter under Läbybron närmast en rännil. Men på den tiden, innan landhöjning och utdikningar, var detta träskmarker.
– Läbys bönder rusade dit och drog upp honom, samtidigt som de svenska soldaterna vände om och motade tillbaka danskarna. När Gustav Vasa senare kröntes till kung tackade han Läbybönderna genom att skattebefria Läby socken, berättar Gerd Norlin.
Men det är en sak som inte stämmer i historien: Minnesstenen. Den står nämligen på fel plats. Redan för hundra år sedan konstaterades att det inte kan ha varit här vid Läbybron som Gustav Vasa druttade i, utan att stenläggningen över vattnet på den tiden låg drygt en kilometer åt nordväst.
"Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Ericsson Wasa under striden för fäderneslandet i juni månad år 1521", lyder stenens inskription.
Länsantikvarie Roger Edenmo på Länsstyrelsen i Uppsala låter lite upplivad i luren.
– Man tänkte nog att det var den rätta platsen på grund av bron. Men bron fanns inte på Gustav Vasas tid, utan det är betydligt mer troligt att han flydde norr om nuvarande Enköpingsvägen där man hittat delar av gamla vägar och vadställen, förklarar han.
Att flytta på minnesstenen är inget som Länsstyrelsen övervägt.
– Den står ju på en jättefin plats och inte så långt från vad vi tror är den rätta platsen. Dessutom är det en del av kulturhistorien att man reste stenen på fel plats. Men man skulle ju kunna komplettera med information om att det troligen skedde på ett annat ställe.
Gerd Norlin tycker inte heller att det gör något att stenen står kvar.
– Här syns den ju. Ställer man den på det rätta stället kommer ingen att se den, säger hon.
500 år efter dramat som kan ha spelat en viktig roll i Sveriges historia lever en sägen kvar här i bygden. Gerd Norlin pekar mot en äng i randen av skogsbrynet.
– Varje år blommar röda och vita kungsängsliljor där. De vita symboliserar de dödade svenskarna. De röda, som det finns klart flest av, symboliserar de döda danska soldaterna.