Det som skiljer Chávez från många andra latinamerikanska populistiska caudillos har varit hans ambition att faktiskt förbättra de fattigas situation. Men förbättringarna vilar på osäker grund eftersom allting bygger på allt mer osäkra oljeinkomster medan ekonomin i stort har vanskötts. Inflationen är hög, valutareserverna krymper och det råder brist på viktiga konsumtionsvaror.
Efter presidentvalet i oktober var Chávez alltför sjuk för att kunna installeras och makten har av allt att döma utövats av vicepresidenten Nicolas Maduro. Om författningen följs – vilket inte är helt säkert – så ska nyval hållas inom 30 dagar. Men vare sig valen äger rum inom föreskriven tid eller skjuts upp så talar mycket för att Maduro kan vinna i kraft av Chávez popularitet. Hur länge det styrande socialistpartiet, PSUV, kan behålla greppet är en annan fråga. Oppositionen har lärt sig mycket av sin egen oförmåga under Chávez 14 år vid makten och PSUV består av flera motstridiga tendenser som hittills hållits ihop av Chávez personlighet.
Men följderna av Chávez bortgång kan snart bli märkbara också på andra sätt – och i resten av Latinamerika. Diktaturen på Kuba har länge hållits flytande med hjälp av venezolanska oljepengar. Symbiosen mellan Venezuela och Kuba har gått så långt att flera tusen kubanska militära och politiska rådgivare förmodas verka både inom Venezuelas administration och i landets väpnade styrkor. Nicolas Maduro anses själv stå Castroregimen mycket nära.
För regimen på Kuba innebär Chávez frånfälle stora risker. Någon annan ekonomisk livlina finns inte och en framtida venezolansk regering, också en bildad av tidigare anhängare till Chávez, kan föredra att prioritera det egna landets ekonomiska problem. Eller kommer krafter i den döde presidentens närhet att försöka upphäva det som finns av demokrati i Venezuela?