Tröstlös kamp för sin sjuke son
Lena har inga goda erfarenheter av psykiatrin. Hon orkar snart inte kämpa för att sonen ska få vård. Hon blir beskylld för att lägga sig i. Hennes erfarenheter och synpunkter nonchaleras när det borde vara tvärtom, menar hon.
Den som frågar sig det här är Lena, mamma till Patrik, som är 23 år och bor i Uppsala. Själv bor hon i en stad i Norrland och det var också där som Patrik växte upp.
- Patrik var ett utåtagerande barn och blev lätt upprörd och orolig. Det märktes att han inte var som alla andra. Han var hyperaktiv, ständigt i rörelse och slog sig. Det har aldrig gått att prata med honom "om du gör så här blir det de här konsekvenserna". Det blev till slut att han tog på sig rollen som pajas. I nian gick han ut med ofullständiga betyg och först då upptäckte lärarna att han hade problem med att läsa och skriva, berättar Lena.
I gymnasiet fortsatte problemen. Patrik sov sig genom studietiden och tog aldrig studenten.
- Han hade ett självskadebeteende under tonåren som varken socialtjänsten eller BUP ville se. Vi väntade i ett år på en tid hos BUP men de hörde aldrig av sig. Det hände så många destruktiva saker som han hade behövt få hjälp med och som hängde ihop med hans dåliga självkänsla. Redan då pratade han om att han inte ville leva. Då la han sig bara ner i sängen och kom inte upp på två veckor.
I flera år har Patrik haft ångest och nu på senare tid har tankar på självmord kommit upp igen. Han mår dåligt och orkar inte städa, handla och laga mat.
- Han hyr ett rum i Uppsala, har inget jobb, inga vänner, inga anhöriga på nära avstånd och en massa skulder. Det är jag och hans pappa som ger honom pengar till mat.
Lena beskriver det som växande varböld som nu är en tickande bomb och när det trycker på kommer känslorna upp.
- Han ringer hem på nätterna och gråter, han vill ha hjälp och säger att han är rädd att skada någon och att han inte vill leva längre. Han är rädd för sig själv och för att dämpa sin ångest dricker han en massa sprit.
Lena beskriver sin kontakt med psykvården som en ändlös karusell. Hennes erfarenhet är att familjemedlemmars synpunkter inte är välkomna. Patrik har försökt ta livet av sig vid två tillfällen under hösten. Hon har lagt ner oräkneliga timmar på att få kontakt med ansvarig läkare när Patrik sökt sig till psykakuten. Hon måste ligga på, jaga rätt läkare och försöker få till stånd en dialog kring sonen.
- Sist han blev utskriven sa läkaren att de inte fokuserar på ångesten eller andra känslor utan på alkoholen. De ser alkoholen som Patriks största problem. Men fattar de ingenting? Det är inte alkoholen som raserat hans liv.
Nu under hösten har Patrik också fått en diagnos. När han var inlagd på psykakuten konstaterade en läkare att han har en psykisk störning, men vad det innebär, vet inte Lena. Hon tror att det har att göra med en personlighetsstörning och att Patrik har låg självkänsla.
- Jag blev förvånad över diagnosen. Den sa mig ingenting. Men läkarna tyckte att jag skulle vara tacksam. De sa att det blir enklare för Patrik att få hjälp om han har en diagnos.
Och det är just hjälpen som Lena undrar över. Hon vill att sonen ska få vård. Men som mamma till en vuxen och myndig son har hon fått erfara att psykvårdens personal nonchalerar hennes synpunkter.
- Patrik har inte förmågan att själv ligga på och be om hjälp, han är inte ett dugg motiverad. Jag skulle vilja att han fick tvångsvård. En läkare svarade mig att det inte går att ta in någon med tvång och var snabb med att hänvisa till sekretessen.
Vad är det svåraste i kontakten med psykvården?
- Att man inte blir tagen på allvar. Ointresset och arrogansen. Man kan prata om Patriks problem men det händer inget.
Hon tycker att psykvården präglas av brist på kontinuitet, planering, engagemang och uppföljning. Här råder en hierarki mellan prestigefyllda läkare och överläkare. Det finns ingen som helst samordning, det är nya läkare hela tiden som knappt ögnat igenom Patriks journal. Olika läkare har olika syn på vilken behandling Patrik behöver.
- Jag vet att det finns mycket forskning som pågår inom psykiatrin. Det finns kunskap men det är som att hela psykvården förlamats. I stället för att säga "du kan gå hem nu", borde de sätta sig ned med Patrik och gå igenom vilken typ av behandling han behöver.
Lena och familjen, som också består av tre syskon, har försökt stötta Patrik under alla år.
- Han är en sådan person som behöver mycket kraft från andra människor. Till mig säger läkarna att man måste respektera den lilla människan och så stänger de dörren och lägger ansvaret på Patrik.
I Patriks fall har läkarna hänvisat till socialtjänsten. Lena kontaktade dem och frågade hur de kunde hjälpa Patrik.
- De svarade att de känner till Patriks personlighetstyp, att de inte är motiverade att ta tag i sina liv och att man måste locka dem med något, i det här fallet var det ekonomiskt bistånd och därefter olika typer av behandlingsalternativ.
Lena trodde att Patrik skulle få hjälp med sina psykiska problem och socialbidrag för att klara uppehället, men nästa gång hon ringde svarade en handläggare att hon inte tyckte att Patrik behövde någon vård.
- Han kan vara charmig snacka för sig. Då märks det inte att han behöver hjälp. Och så har han hamnat mellan stolarna igen.
I dagsläget tycker socialtjänsten att de gjort vad de kunnat. Och hos psykvården finns ingen behandling att erbjuda.
- Det kan inte vara så att familjen ska ta det här ansvaret. Det måste till professionella aktörer. Som mamma är man inte objektiv, man är styrd av för mycket känslor.
Patrik finns i Lenas tankar varje dag. Hon orkar snart inte längre strida för sin son och har själv fått gå i psykoterapi för att inte bryta ihop. Hennes umgänge är minimalt och hon har tvingats in i en social isolering eftersom hon inte orkar träffa sina vänner. Men Patrik måste få hjälp. Hon kan inte se sin son gå under.
Fotnot: Lena och Patrik heter något annat egentligen.
Så jobbar vi med nyheter