Vem är gul och vem är grön, blå och rosa? Det var det första man tog reda på i distrikt City på Uppsalahem när en ny gruppkonstellation skulle svetsas samman efter en omorganisation för ett par år sedan. Fem medarbetare av 13 försvann och ersattes med nya. Sedan dess har ytterligare tre personer tillkommit.
– Att gruppen trivs, att det finns arbetsglädje och känns kul att gå till jobbet är lika viktigt som själva arbetsuppgifterna, konstaterar distriktschefen Marica Johansson.
Vi träffar henne och två kolleger i ett av Uppsalahems konferensrum, i gamla Polishuset. Marica Johansson liknar gruppdynamik vid ett maskineri. Om det är välsmort rullar det på bra. Håller det på att rosta ihop blir det mycket gnissel och tungt att veva runt.
Färgerna symboliserar olika beteendestilar och hur dessa fungerar i samarbete med varandra. De bygger på personlighetstestet IDI, som personalchefen på Uppsalahem är certifierad att utföra. Förvaltare Anni Carpelan berättar att hon lärt känna sig själv bättre och nu förstår varför kolleger reagerar som de gör i olika situationer, till exempel varför någon blir frustrerad när hon inte kan ge ett snabbt svar.
– Jag har blivit mer tolerant och har lärt mig anpassa mig mer, säger hon.
Förutom att diskutera öppet hur de fungerar i olika situationer har de gjort en massa trevliga saker tillsammans på fritiden – afternoon tea, matlagning och gocart, för att nämna några. Redan tidigare var de välvilligt inställda till varandra, men de samarbetade inte så mycket. Nu träffas ibland kvartersvärdar, assistenter och förvaltare från olika områden för att dela erfarenheter. Någon kanske framgångsrikt har kombinerat ett områdesmöte med en grillträff och kan inspirera andra att göra samma sak.
– Man måste samarbeta för att lära sig av varandra, säger kvartersvärd Hamzeh Yazdani.
Han tänker efter mer nu och ställer upp mer för kolleger som behöver en spark i baken för att komma i gång. Han är mest grön säger han och förklarar:
– Det jag gör ska bli bra. Jag är också en lugn person som tänker innan jag pratar.
Han låter också lite blå när han säger att han är pådrivande och tar snabba beslut.
Kartläggningen av samarbetstyperna gjorde det enklare att börja prata om sig själv och varandra och att reflektera. Marica Johansson säger att en person kan röra sig mellan de olika färgerna och dessutom ändra sig lite efter situationen. Själv är hon mest blå och beskriver sig som en pådrivande, organiserad och målinriktad person med tävlingsinstinkt. Anni Carpelan är övervägande gul.
– Jag drivs av relationer och möten med människor. Baksidan är att det kan vara svårt att säga nej, säger hon.
Några resultat av förändringsarbetet är alltså ökad tolerans och förståelse för varandras olikheter, bättre samarbete och att man kommit varandra närmare.
– Vi känner varandra mer, pratar mer med varandra och söker mer hjälp av varandra i stället för att hålla oss för oss själva bara, berättar Hamzeh Yazdani.
Stämningen var bra innan också, men de som blev kvar efter omorganisationen sörjde dem som försvann och kände viss oro när det kom nya.
– Då var vi inte så öppna för att ta in nya personer. Jag ser hur viktigt det är att vi gjort det vi gjort. Men jag tror att det är viktigt även i en konstant grupp för att förstå hur man fungerar i grupp och för personalens utveckling, säger Anni Carpelan.
Den stora lärdom som distriktschefen Marica Johansson dragit är att det sociala kittet är lika viktigt som ekonomin, miljömålen och kundnöjdheten. Nu står det i verksamhetsplanen att de varje år ska ha minst sex teamaktiviteter.