VANJA EKSTEDT, 65 ÅR
Den 1 juni i år tog Vanja Ekstedt i Uppsala av sig läkarrocken för sista gången. Den som hon mot slutet burit på en 20-procentig tjänst. Hon valde att trappa ner för att, som hon uttrycker det, utskola sig från arbetslivet och inskola sig till det nya inte fullt så inrutade pensionärslivet. Det som bland annat innebär en tempoförändring.
– Att gå i pension innebär en gyllene chans till omprioritering. Ändå tror jag det är viktigt att först stanna upp, att ge sig tid att tänka efter. Fråga sig själv vad man vill istället för det som varit.
– Valfrihet kan kännas bra, men det gäller att hitta balansen.
Hon verkar ha en realistisk bild av hur det kan bli. Påpekar att nu gäller det att återanknyta till, eller förstärka, tidigare nätverk. Att inse att den gemenskap man hade på jobbet hade arbetsuppgifterna som kitt. Utan dem inget nätverk men kanske en och annan vän.
Maken Eskil Ekstedt har också uppnått 65 men fortsätter att arbeta om än inte på heltid. Det gör att det kommer att finnas mer tid över till fritidshus och de sju barnbarnen. Och för läsning av böcker för skojs skull. Dessutom, tillägger Vanja Ekstedt, finns ju hur mycket som helst att göra i en stad som Uppsala. Nu när hon också kan gå i väg dagtid.
OLOF REHN, 78 ÅR
I 43 år arbetade Olof Rehn, i dag 78, som vaktmästare/kamrer på Uppsala Sparbank. Han trivdes och allt var bra till en månad innan han skulle gå i pension december 1993. Då mådde han så dåligt att han sökte läkarhjälp. Det var först där, hos doktorn, som han förstod att hans psykiska illamående hängde samman med den stundande omställningen till pensionering.
Nu dröjde det inte särskilt länge innan Olof Rehn mådde bra igen och så har han mått sedan dess. Efter något år sökte han sig till PRO i Eriksberg. Där tyckte man att han som före detta bankanställd skulle passa som kassör, och på den vägen är det. PRO är inte Olofs enda engagemang. Han är också aktiv i Sparbankens Veteraner och i Röda korsets häktesgrupp. Dessutom ställer han upp som ledsagare. Kalendern är i det närmaste fulltecknad.
– Det är bra med struktur, tycker han, och trevligt att ha något att gå till regelbundet men man måste själv se till att ta initiativ. Man kan inte sitta och vänta på att andra ska ringa.
Hustru Kerstin Rehn är tio år yngre och så länge hon arbetade var det han som stod för det mesta av markservicen. I dag ser de till att ta en daglig gemensam promenad. De fyra barnbarnen i åldrarna ett par månader till 14 år är också till stor glädje.
KARIN NILSSON, 84 ÅR
Vid 84-års ålder är hon fortfarande förbannad på patriarkatet men det stränga religiösa arv som tyngt henne livet igenom har hon äntligen blivit av med. Tack vare att hon skrev om det. Karin Nilsson från Uppsala är utbildad sjuksköterska men bara två månader efter examen bestämde hon sig för att byta bana. Hon stod inte ut med sjukhusvärldens hierarki och sadlade om till socionom. Hon kom sedan att i många år arbeta som familjerådgivare i Uppsala. Vid 65 var hon fast besluten att inte sluta jobba. Att fylla tiden med något ”yrkesmässigt” hade blivit allt viktigare sedan hon blivit änka vid 59.
– Jag var inte uttröttad, gillade att arbeta och det gick att fortsätta ett par år till.
Någon pensionärsförening gick hon aldrig med i men när hon väl gick i pension kom hennes kvinnliga nätverk, de två läsecirklarna och hennes drömgrupp att betyda mycket. Att skriva hade länge varit ett intresse, något som bland annat resulterat i fackböckerna Att växa genom kärlek och Att bli vårdare till sin livskamrat. Som pensionär ville hon lära mer, skriva mer och så började hon på Skrivarakademin i Stockholm. Det var där hon började med de texter som nu blivit boken Dalsland. En släktkrönika tolkad av Anders Paulssons barnbarn.
Hon skrev den för att försöka förstå mörka inslag hos sig själv och för att bearbeta det som under så många år varit slitigt, tungt och mörkt.
Morfar Anders levde 1856–1931, en krävande patriark med gamla testamentet som rättesnöre, som såg det mesta av livets goda som synd. Han gifte sig tre gånger och fick tolv barn. När första hustrun dör i samband med första barnets födelse ser han det som Guds straff och han kan aldrig förlåta dottern för att hon orsakat hans hustrus död. Även Anders andra hustru dör i barnsäng. Det är i det tredje äktenskapet som Karin Nilssons mamma föds, äldst av sju syskon. Många i den stora släkten var vad hon kallar fundamentalister. Tro och lära var extrema, gudsbilden sträng. Så sträng att när hon som flicka insjuknade i tbc trodde hon att hon skulle dö och komma till helvetet. Det är en gudsbild som hon kom att hata. I dag har hon kommit förbi det hatet och det känns skönt. Men i kyrkan går hon sällan. Upplevelserna i barndomen har förstört mycket av det traditionella kristna språket och symbolerna.
I dag är Karin Nilsson väldigt glad i livet även om hennes artros ställer till det ibland. Hon hjälper barnbarnet Frej med skjuts och läxläsning när hans mamma, Karins dotter Lena Nilsson, arbetar som yogainstruktör. Hon fortsätter också att skriva. Nu om sig själv och sina föräldrar.