Mankan Torneus är aktiv i Refugee support Uppsalas styrelse.
I Refugee Support Uppsalas (RSU) lokal på Norrtäljegatan vid Vaksala torg springer volontärer upp och ner för källartrappan för att plocka ihop mat och hygienartiklar som har donerats till organisationen. Bakom kassan står två volontärer som inte bara delar ut matkassar utan även erbjuder råd och stöd i stort och smått till besökarna, som alla har en sak gemensamt: De har flytt hit från krigets Ukraina.
Mankan Torneus, aktiv i organisationens styrelse, håller i ena handen en surfplatta där han håller kontakten med både flyktingar och andra organisationer. I den andra har han listor över de flera hundra familjer som eventuellt kommer att komma under dagen, där det står vad de ska få med sig hem.
– Vi är tacksamma för att folk fortsätter komma med donationer, säger han.
Lokalen är fylld, men varje ny besökare hälsas ändå välkommen. Det skrattas både bland personal och besökare. Här handlar det inte bara om matkassar – lika viktiga är de sociala mötena. Många väljer att dröja sig kvar.
Ett par som precis har varit och donerat mat stannar till. “Det känns som att det behövs. Vi bor precis här borta och försöker komma hit tidigt och lämna allt möjligt - tonfisk, grönsaker och basvaror."
En annan aktör i arbetet med flyktingmottagandet är Svenska kyrkan.
I Uppsala domkyrka, strax före tolv, är det knäpptyst. Längs den östra väggen i den tomma kyrkan ligger Fredens kapell. Här hålls en daglig bön för freden, måndag till fredag varje vecka.
– Det började som en bön för Ukraina men allt eftersom har ju fler konflikter brutit ut, säger Ulrica Nordström, kommunikationschef för Svenska kyrkan Uppsala.
Måndag till fredag, klockan 11:45, i snart tre år har Uppsala domkyrka hållit bön för freden.
Svenska kyrkan Uppsala har också startat Vänskapskaféet, ett socialt forum i Diakonins hus på St: Eriks torg.
Det öppnade 2016, efter att den stora flyktingströmmen kommit från Mellanöstern, och har hållit öppet varje torsdagskväll sedan dess. Efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har kaféet blivit en populär samlingsplats även för ukrainska flyktingar.
Några minuter innan bönen startar sätter sig Gabriel Wik, volontär som håller i dagens bön, bredvid den pensionerade prästen Ann-Cathrin Jarl och samtalar. Hon vigdes själv som präst i Uppsala domkyrka 1967, och deltar nu under “bön för freden” varje dag för att visa solidaritet.
En av de som besökt Vänskapskaféet är Anna, 18 år. Hon kom till Uppsala från Ukraina för snart två år sedan, med sin mamma och lillasyster och bor nu i en lägenhet i Gränby, något som inte var självklart när de först kom till Sverige.
– Första månaden bodde vi i Stockholm, det var en helt annan stress. Uppsala är mycket lugnare, säger hon.
Anpassningen till Sverige har varit tuff. Som många andra ukrainska flyktingar har hon stött på ekonomiska utmaningar, bland annat i form av retroaktiva hyror från Uppsala kommun. Annas familj har en hyra på 11 500 kronor och tvingades betala retroaktiv hyra för fyra månader – totalt nära 50 000 kronor – när familjen blev folkbokförd.
Trots att kommunen nu börjat återbetala dessa hyror menar Anna att detta inte har uppmärksammats. Få ukrainare vågar kritisera offentligt, anser hon, eftersom mediesituationen i Ukraina är annorlunda.
– Där vågar man inte kritisera på samma sätt, på grund av den utbredda korruptionen.
Två år efter att kriget bröt uppmärksammades organisationen Refugee Support Uppsala i UNT. I lokalen i dag återfinns flera bekanta ansikten. Framför anslagstavlan ligger leksaker som ska bli julklappar till flyktingbarn.
Svenskarna, tycker Anna, har varit oväntat vänliga och hjälpsamma, och särskilt gentemot ukrainska flyktingar. Men det är hur vi svenskar beter oss som också har fascinerat henne mest.
– Ni svenskar är mycket mer reserverade. På bussen, till exempel, sitter alla för sig själva, tysta och inneslutna. Hemma är det annorlunda, alla pratar med varandra, även på bussen. Det är en stor mentalitetsförändring att vänja sig vid, tycker jag.